onsdag, augusti 15, 2018

Stora Stöten swimrun sprint 2018


Min första swimrun på nästan två år är avklarad! Jag körde Stora Stöten swimrun sprint med Fanny Ahlfors, Team Barebells powered by 2xu, den den 11 augusti. Loppet bestod av 10,8 km löpning och 1 km simning. Jag var ASnervös innan.


Starten gick halvägs ner i Falu gruva och det första vi fick göra var att kämpa oss upp för en låååång uppförsbacke. Hela fältet drog iväg och jag promenerade på så gott jag kunde med Fanny trippandes framför. Vågade inte ta ut mig för mycket direkt i starten. Dessutom höll jag på riktigt på att dö av värmeslag i min våtdräkt.

Hade dagen till ära fått låna ett exemplar av 2xu kommande swimrundräkt som släpps nästa år. Herrmodell visserligen, men jag tyckte den fungerade väldigt bra. Förutom att det var fuck off-varmt dåra.



Det kändes mer som ett löplopp än ett swimrunlopp. Längsta sträckan på 6,8 km motsvarade det längsta jag sprungit sedan fotskadan 2016. Men det gick bra. Jag hängde i lina bakom Fanny och försökte att inte tänka för mycket på hur långt det var. Gjorde en face plant i skogen, men annars gick det över förväntan.

Och när den långa löpningen var över och vi fick börja simma så gick tiden så otroligt fort. Vips så var loppet slut.


Det kändes som om vi låg sist redan från starten. Vi sprang förbi två lag när första backen var passerad, men sen såg vi inte så många förrän vi simmade om ett lag på sista simsträckan.

Ändå kom vi på fjärde plats. Första damlag. Det satte igång en hel del oönskade tankar om prestation i mitt huvud. Jag kan inte stoppa dem, men jag försöker att inte ge dem näring. Jag hade haft samma fina upplevelse även om vi kommit sist.

fredag, juli 20, 2018

Mitt sommarprat

Det finns en bild som ibland cirkulerar i sociala medier. Den visar att människor ofta tror att vägen till framgång är en spikrak linje uppåt, men i själva verket är den en snårigt virrvarr av krumbukter, återvändsgränder och omvägar. Under fasaden på alla människor pågår alltid så mycket mer än man kan ana. Samma gäller förstås för mig. Jag ska försöka sammanfatta de första fyrtio åren av mitt liv med en kort text, och inser snabbt att det:

1. Är svårt.
2. Har varit en hel del turbulens.

Jag heter Sofia Demnert och det här är mitt sommarprat. Be Internet eller en vän läsa texten för dig för rätt känsla.

This perfect day - Hello


När jag tänker tillbaka på min barndom så skäms jag en smula över hur illa jag kunde uppföra mig. När jag var en liten pannkaka jobbade pappa mycket och jag bråkade och skrek på mamma nästan jämt. Var alltid arg på henne av anledningar jag inte minns men förmodligen ändå aldrig skulle förstå om jag fick veta dem så här i efterhand. Hon måste haft det riktigt jobbigt med mig. Förlåt mamma!

Istället för att uteslutas från familjen eller skickas på uppfostringsanstalt möttes jag främst med kärlek och vänlighet. Föräldrar som ansträngde sig. Mamma fanns alltid där, läste böcker och kliade mig på ryggen. Gjorde minut-massage som hon lärt sig på kurs. På fredagar åkte vi och shoppade och hon skämde bort mig med massor av nya kläder, trots att ekonomin var begränsad. När jag inte trivdes med att bo i den studentbostad jag lyckats få toppade hon upp mitt bostadsbidrag varje månad så att jag skulle ha råd med en finare lägenhet med mindre insyn. När jag blev äldre lugnade jag ner mig, bråken avtog och vi pratade i telefon varje dag.

♬ Anders F Rönnblom - Din barndom ska aldrig dö ♬


Pappa gav mig ett tillfälligt jobb på kontoret i slutet av min tid på KTH. Det blev sedan ett sommarjobb och därefter nästan omedelbart en fast anställning. Resebyråchef på Sällskapsresor. Jag har jobbat där i 12 år nu.

När jag var liten spelade han ofta gitarr och sjöng sånger som "Mördar-Anders" och "Jultomten är faktiskt död". Under tonåren skjutsade han mig fram och tillbaka till stallet flera gånger i veckan och när jag tagit körkort hjälpte han mig ekonomiskt varje gång den gamla SAAB:en havererade så att jag kunde få den lagad. Men vi pratade inte så mycket med varandra. Inte om sånt som betydde något.

När vi sedan jobbade i samma källarkontor fanns däremot gott om tid att ta igen det. Plötsligt var det inte mamma jag pratade med varje dag, utan pappa. Några år senare, när vi båda funnit glädje i att träna, hade vi ytterligare något som förde oss närmare varandra.

Jewel - My fathers daughter


Jag tror jag var ett barn ganska länge, och hängde inte med när mina klasskompisar blev tonåringar. Som liten var jag ofta dominant, ville alltid bestämma hur lekarna skulle gå till och allra helst skulle vi leka häst. Jag var en vit hingst med gyllene man och svans, med små fjädrar i guld ovanför hovarna. Jag hade sett en sån häst i en leksakskatalog en gång och var helt betagen.

I tonåren blev jag Ingen. Mina riktiga kompisar fanns i parallellklassen och i stallet. De jag umgicks med i min klass var egentligen inte så schyssta mot mig, men det förstod jag inte förrän långt senare. Jag försökte spela med och verka tuff, men inners inne kände jag mig obekväm. Ville helst gå upp i rök på rasterna. Jag hade ofta ont i magen och ville inte gå till skolan alls under högstadiet.


När jag gick i femte klass började jag tappa hår. Min kompis Madde upptäckte en kal fläck i min hårbotten, stor som en femkrona, när vi var på hennes mammas jobb och badade. Fyra år senare, sent på hösten då jag gick i årskurs nio i Helenelundsskolan, hade jag en dag så lite hår kvar på bakhuvudet att jag inte längre kunde dölja det genom att sätta upp en tofs. Jag grät och vägrade gå till skolan mer. Tack vare förstående och tillmötesgående lärare behövde jag aldrig komma tillbaka. Jag började gymnasiet nästa höst med peruk.

Det blev en nystart. Vi var nästan bara tjejer i klassen, men det var övervägande mängd killar i de yrkesinriktade utbildningarna på skolan. Det fanns alltid mycket att titta på!

♬ Elton John - I'm still standing ♬

Att få peruk hade gett mig livet tillbaka, men det hade också en baksida. Jag var nästan alltid spänd och orolig. Värme fick tejpen, som peruken fästes med i pannan, att lossna. En sommar som den här hade varit fruktansvärd för mig. Vind blottade det tydligt onaturliga hårfästet och regn hade samma effekt som värme och svett. Jag kunde inte bada och doppa huvudet.

Om jag kysste någon var jag alltid livrädd att en hand skulle leta sig upp i nacken eller håret. Och om det blev någon mer långvarig relation än en kyss kom ytterligare en utmaning - att berätta att mitt hår inte var mitt. Nästa steg, att jag visade mig utan peruk, var under den här tiden ytterst få förunnat att uppleva.

Jag minns att jag skickade en bild på mig själv till Jonas bara någon vecka efter att vi träffats i december 2007. Han var i fjällen och jag visade honom hur jag såg ut på riktigt. Jag kände mig både modig och feg på samma gång. Han tog det bra! Mitt hjärta tog ett skutt när jag förstod att jag dög.


Fem år senare stod jag utan peruk på en strand i Florida, och han frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag ville inget hellre! Hade aldrig, och har fortfarande inte, träffat någon som Jontan. Han är oerhört intelligent, snäll, omtänksam och trygg. Han har fantastiska skrattrynkor, fina händer och hår på axlarna som man kan rycka. Han kan vara väldigt rolig och ofta glimmar han till när jag minst väntar mig det. Han är världsbäst på att laga trasiga saker, steka kött och på att köpa presenter. Han är som en verklig McGyver.

Metallica - Nothing Else Matters ♬

Drömmen om ett liv utan peruk väcktes på allvar där i Amerika. Under den semestern var det första gången som jag vågade visa mig bland folk utan min låtsasfrisyr. Kanske var håravfallet inte så farligt trots allt? Kanske skulle jag våga ta steget och göra mig fri? Stöttad och påhejad av Jonas stoppade jag peruken i en flyttkartong i juli 2012. Jag tejpade igen lådan och satte en stor lapp med texten ”Aldrig mer!” på. Jag hoppas det stämmer. Än så länge går det bra, men oron finns där. Min sjukdom är kvar och allt kan hända.


Min nyvunna frihet med naturligt hår utnyttjade jag till att lära mig crawla och att träna. Ofta och länge. Jag hatade och älskade det. Bäst var det att springa i dåligt väder, då jag äntligen kunde njuta av vinden i luggen och regndroppar mot hårbotten.

Sonic Syndicate - My own life

I grunden är jag väldigt slö. Och jag tycker egentligen bara om att träna om jag har en tydlig plan och ett konkret mål. Har jag inte bestämt i förväg vad jag ska göra känner jag mig först entusiastisk över alla möjligheter, men oftast slutar det med att jag istället inte gör något alls, eftersom jag inte kan bestämma mig för vad jag vill.

Så jag anmälde mig till maratons, millopp, öppet vattentävlingar, swimruns och multisportlopp. Under flera år tog jag igen det som jag tidigare låtit mig själv stå utanför på grund av min hårsituation. Tävling, på tävling. Långt, brant, svårt, kallt. Jag kände mig levande och oövervinnerlig.

Allt det här gav mig otroligt mycket, men det hade också ett högt pris. Både fysiskt och mentalt.

Coldplay - Adventures of a lifetime


Jag är numera stolt egenföretagare inom simning, med en lönsam liten verksamhet i Aqtivate. Jag presterar bra på tävlingar och framför allt har jag roligt. Inget av det hade hänt om jag inte hade lagt all den energi och alla dessa timmar i och utanför bassängen. Jag älskar att simma, att undervisa, tävla och att inspirera. Jag vill inte ångra de val som lett fram till allt det här, men skulle jag ändra något om jag kunde vrida klockan tillbaka? Svaret är, tyvärr, ja.

Om något är viktigt för mig ger jag inte upp. Jag kämpar för att få det jag vill ha, för att hitta en lösning. Jag vägrar välja bort något mitt hjärta brinner för. Jag tycker inte om att bli begränsad, jag gillar inte att ta svåra beslut. Vill inte höra från någon annan att det jag drömmer om inte är möjligt. Ser mig inte som någon större optimist, men det måste alltid få vara upp till mig att avgöra vad som går och inte. Kämpa lite till. Bara lite till.

Joakim Berg - Det känns perfekt

I tanken och hjärtat släpper jag aldrig någon som varit viktig eller kommit mig nära. Det är vad min tatuering med fotavtryck står för. Den är inte klar än och jag hoppas att den aldrig blir det.


Jag har lätt för att memorera texter. Jag kan snabbt lära mig långa stycken och låttexter utantill. Men jag kan aldrig komma ihåg vad som är in- eller utgående moms, räkna ut enkla saker eller minnas det där samtalet med försäkringsbolaget.

Jag kan vara långsint och jag kan uppföra mig som en idiot ibland. Jag har ett hett temperament och ibland agerar jag innan förnuftet hinner lägga en hand på min axel och säga stopp. Men jag kan också vara genomtänkt och klok som en bok. Jag kan ta ett par djupa andetag och se förnuftigt på saker.

Jag är min bästa vän och största fiende. Jag kan säga det jag vill höra precis när jag behöver det, ge mig själv uppmuntrande blickar i spegeln och trösta och hitta ursäkter när jag sagt eller gjort något dumt som jag ångrar. Men just som jag tror att vi är bästisar ser jag att min rumpa är lite stor. Någon sa det till mig när jag var liten, och då är det väl så?

Min näsa ser enorm ut när jag tar selfies. Jag är klängig, jobbig och tråkig att hänga med. Eftersom jag inte läser nyheter är jag oinsatt och saknar allmänbildning. Jag har aldrig varit värd att älska, förr eller senare inser man sitt misstag och lämnar mig. Jag fokuserar på fel saker när jag undervisar och att folk är nöjda efteråt beror sannolikt på något missförstånd. Jag kan vara vidrig mot mig själv.

Men tack och lov kan jag också förlåta mig och andra. Jag accepterar att jag inte är perfekt och tycker det räcker att jag gör så gott jag kan. När delar av mig vill ge upp för att det inte är någon idé att fortsätta finns det annat i mig som säger att jag aldrig får sluta försöka.

Kent - Hjärta


Ju äldre jag blir desto mer förstår jag. Min viktigaste lärdom hittills är att alla människor har något i bagaget. Alla. Besvärliga relationer, sjukdomar eller en rörig uppväxt. Traumatiska livshändelser som format oss och gjort oss till dem vi är.

Jag önskar inget hellre än att skapa en riktig familj med Jonas och att dela all den här kunskapen med våra barn. Att få förklara hur livet går till, uppleva äventyr, glädjas genom deras ögon och finnas till hands för dem så som mina föräldrar alltid gjort för mig.

Tanken på att bli gravid gör mig rädd. Min hårsjukdom är ärftlig och jag är rädd att föra den vidare. Jag är rädd för att inte få friska barn. Jag är rädd att inte ha tålamod nog för skrikande spädbarn. Rädd att inte kunna anpassa mig. Men allra räddast är jag för att inte få några barn alls. Vägen till den insikten har varit lång och allt annat än spikrak. Kanske tog det för lång tid för mig att komma hit, men jag vill inte sluta hoppas eller drömma. Inte än.

Eva Dahlgren - Lev så

Att berätta vem man är, hur man tänker och vilka demoner man har inneboende i en relativt kort text är svårt. Det här var en sammanfattning som just idag kändes relevant.

Skriven en annan dag kanske den hade handlat om käpphästar, om när jag hade sju rätt på Måltipset eller om familjesemestrarna i Frankrike. Om bråket med storebror som slutade med en trasig dörr, om BMX-klubben Ringen, flytten till huset på Rosenhillsvägen eller om när pappa skar sig i fingret med motorsågen. Jag kan fortfarande minnas hans skrik. Man hör när det är på riktigt.


Kanske hade det handlat om mormor, farmor eller om när jag lekte Klas Klättermus med Tant Hallstedt. Om Hemliga Stigen, om att min dagmamma aldrig tyckte om mig, om Perra som skrämde mig i skogen på väg till skolan eller om varför jag avbröt min mycket lovande handbollskarriär. Jag hade säkerligen skrivit om Izza, Elsa och Reka. Möjligen kunde jag nämnt att jag fick gå i extra simskola som barn för att jag vinklade foten fel, berättat om Hempa som kletade skokräm på källarhandtagen på Nyodlingsvägen där vi bodde eller om hur otröstlig jag var natten innan min katt Michi skulle avlivas. Jag hade skrivit om alla lyckliga somrar i Ireviken på Gotland.

Som miljoner små klossar har alla dessa händelser gjort mig till den jag är. Den jag är just nu. Imorgon är jag kanske någon annan. För att jag vill eller för att verkligheten tvingar mig att förändras.

Natasha Bedingfield - Unwritten


Jag har svårt för, och ogillar, förändring. Om något inte blir som jag trott eller tänkt behöver jag alltid tid att bearbeta för att kunna acceptera och gå vidare. Det gäller alla typer av förändring, från pyttesmå saker till bautastora. Det är något jag nyligen lärt mig om mig själv. Nästa steg blir att kommunicera till andra inblandade att jag måste få tid till processen. Inte bara säga nej direkt eller se dumt frågande ut.

Så... detta om detta. Det får räcka så här. Jag kanske gör om det här nästa år, vem vet. Tills dess ska jag fortsätta leva och lära. Tack för att du hängde med så här långt! Nu ska jag gå och akta mig från att ramla i helvetesgapet.

Jewel - Goodbye Alice in Wonderland

Ladda hela låtlistan.

tisdag, juli 17, 2018

MTB och kalas


Jag firade min födelsedag i Högbo Bruk. Eftersom jag fyllde år på en måndag hade jag inga som helst förväntningar på att någon av de inbjudna skulle kunna komma, så jag blev båda glad och förvånad att se så många fina vänner på plats.

Tyvärr förevigades inte alla tillsammans. Knappt var för sig. Men vi idrottade, spa-ade, åt middag och lekte som ungdomar efter lite för mycket alkohol. Det var fint och mysigt!


Dessutom cyklade jag MTB två dagar. Hyrde cykel och det var succé! Milton i all ära, men växlarna hoppar och studsar och det gör mig osäker. Jag är inte särskilt kavat på cykel generellt, och att inte kunna lita på att växlarna ligger kvar så fort det blir stökigt eller uppförsbacke har inte en positiv effekt.

Hyrcykeln däremot... funderar på om jag måste investera i något nytt.


Första dagen var det jag, Matilda, Lars, Jonas, Gunnika och Diesel som cyklade. Det visade sig att jag och Matilda hade samma preferenser om hur MTB ska gå till, och medan vi hade roligt på spåret "Tobbe" så fick männen leka av sig i svårare banor.

Sedan körde jag något som hette "Sprintbanan" tillsammans med Jonas och det var SÅ.HIMLA.KUL! Jag klarade massa svåra saker som jag aldrig trodde jag skulle fixa. Jontan cyklade före mig och skrek "TRAMPA" så fort jag skulle fokusera på det och inget annat (vilket var nästan hela tiden). Det gjorde att jag så gott som glömde att vara rädd!


På tisdagen cyklade jag med Malin, Theresia, Matilda, Lars, Jonas och Stefan. Större gäng. Jag tog några andra snälla banor och slutade återigen vid teknikbanan och sprinten. Den här dagen var jag dock alldeles för trött för att ens våga försöka mig på något. Både kroppen och min mentala styrka, det där jävlaranammat som behövs, lyste med sin frånvaro.

Det var hur som helst fantastiskt bra dagar. Tack alla ni som var med och förgyllde!

torsdag, juli 12, 2018

Vansbro Tjejsim 2018

Foto: Matilda Karlsson

Jag gjorde det igen! Pers även på Vansbro tjejsim med nio sekunder! Vilken storartad insats!!!



Sov dåligt och vaknade upp i mitt fängelselika boende med en ganska trött och öm kropp.

Eftersom morgonrutinen dagen innan fungerade så bra gjorde jag samma sak igen. Åt frukost, packade saker, yogade, läste bok och rullade sedan mot Vansbro i god tid.


Mötte Karin, Matilda, Emelie och Lovisa på parkeringen och tillsammans gick vi till starten. Låg i gräset, viftade lite med ett gummiband, åt en banan, drog på mig våtdräkten och dubbla badmössor. Förra året slet jag av mig brillorna i tron att de var sjögräs, så vis av erfarenheten gömde jag dem mellan mössorna i år.

Foto: Matilda Karlsson

Ställde mig långt till höger i starten och i andra led. Förra året minns jag första biten som stökig men den här gången hade jag gott om utrymme. Det blev förstås en del närkontakt men det är svårt att undvika i ett lopp.

Foto: Matilda Karlsson

Hade bra fötter en liten bit men sedan hamnade jag utanför en tjej längs bryggorna, utan någon att drafta på. Kom inte om och ville inte falla bak. Efter en stor kraftansträngning mot slutet tog jag mig ändå förbi och fick en yvig benspark att följa sista biten.

Generellt kändes loppet bättre än igår. Mindre trängsel, mer drafting och bättre flyt. Och tänka sig - det blev rekord igen. 15:38,5! Plats 27 i elitklass och 37:a totalt av 2206 deltagare.


Vilken helg jag haft! Det är nästan orimligt att jag simmat så bra med tanke på vad jag har i bagaget.

Det må ha varit bra förutsättningar i år, med bra temperatur i vattnet och låga strömmar, men bedriften att lyckas koppla bort allt annat och simma på rekordtid är något jag packar i min pepprygga för framtiden.

onsdag, juli 11, 2018

Vansbrosimningen 2018


Det gick bättre än oväntat, så kan man genom att citera Karin sammanfatta min Vansbrosimning 3k.

Att träningen inte alls blivit som den borde är en sak. Jag har i alla fall försökt hålla igång och när jag tänkte på loppet och mina mål försökte jag göra det utan förutfattade meningar om vad jag skulle kunna prestera och inte. Ville inte sätta mentala begränsningar.

De mest akuta hände dagen innan loppet. Efter att ha gråtit mig igenom torsdagskvällen och större delen av fredagen rullade jag slutligen mot Vansbro. Ensam och helt utan lust att göra annat än att dra ett täcke över huvudet och skita i precis allt.


Väl framme visade sig mitt bokade rum på STF Snöå Bruk, med bäddad dubbelsäng på andra våningen och dusch/toa på rummet (deras "finaste boende"), vara allt utom just det. En jävla obekväm situation mitt i allt annat. Obäddade enkelsängar på första våningen med toa och dusch i korridor. Efter två dagar av uttröttande förhandlingar slipper jag i alla fall kostnaden för boendet, men jag tvingades genomlida vistelsen ändå eftersom det inte finns några alternativ.


Nåväl. Träffade Karin och Matilda (och jättemånga andra vänner och bekanta) på lördagsmorgonen och vi promenerade långsamt bort mot starten.


Åt två bananer, värmde upp, bytte om och placerade mig långt fram i startgrupp 5. Kort väntan och sen var vi iväg.

Hade det lugnt i starten och låg ganska ensam in mot linan i kurvan, men hittade inga bra fötter. Efter svängen blev det trängre och jag kände hur jag sögs med i det allmänna tempot, men hittade fortfarande ingen att drafta på.


Efter knappt en kilometer blev det riktigt trångt. Vevande armar, folk som simmade över mina ben, var på ryggen, var överallt. Jag behöll lugnet men jag tappade riktningen och det kändes som om jag zickzackade mig fram. Och fortfarande hittade jag ingen att drafta på.

Samlade mig, styrde upp simningen och kort därefter hittade jag ÄNTLIGEN bra fötter. I ungefär 1 km hade jag riktigt fint flyt men vid en omsimning i Västerdalälven med ca 500m kvar tappade jag fossingarna och var ensam igen.


Pluspoäng är att jag inte såg frånvaron av fötter som en anledning att såsa. Tvärtom tvingade jag mig att simma extra hårt! Kämpade förtvivlat sista biten in mot mål. Som vanligt kändes det som om loppet aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det så klart.


Tittade på klockan och gissade att jag skulle hamna på drygt 46 minuter. Kände mig nöjd med min inställning och ansträngning, men i det stora hela tyckte jag att jag simmade sämre än förra året. Slarvigare drafting och navigering.

Så döm om min förvåning, och helt enorma glädje, när den officiella tiden visade 8 sekunder snabbare än förra året!!! Tiden blev 45:37 och jag är SÅ nöjd!!! 1:31/100m i snitt. Och till största delen på egen hand (om vi inte räknar med- och motströmmarna). Hipp hurra!!!


Lite statistik:
2018 - 45:37, plats 168/7120 i motion, 8:58,9 efter vinnaren (36:38,7)
2017 - 45:45, plats 181/7545 i motion, 9:42,9 efter vinnaren (36:02,5)
2016 - 47:35, 222/8014 i motion, 10:12,2 efter vinnaren (37:23,2)


Efter loppet hängde jag runt med Karin, Matilda och Lovisa. Vi fikade mest och när vi inte gjorde det så åt vi lunch eller middag. Det var skönt. Förutsättningarna för en bra tid även på tjejsimmet var goda.

Jag hade trots allt en väldigt bra dag, även om den slutade mindre bra. Mitt rum kändes som ett fängelse. Att behöva gå ut i korridoren nu och då gjorde det inte bara svårt att koppla av, utan triggade även obehagliga minnen från förr. Sov dåligt och fick myggbett på tån.

onsdag, juli 04, 2018

Aqtivate Swim Camp Hallstahammar


Vilken helg det blev. Vilket simläger! Jag är hög på upplevelsen!

Jag och Hasse åkte till Hallsta på torsdagen och gjorde så många förberedelser vi kunde. Pratade med hotellpersonalen, provsimmade sjön och var borta och kollade bassängen.

På fredagsmorgonen kom de 16 deltagarna och ganska snart var vi i full gång.


Första passet filmades alla deltagare under vattenytan och ovanifrån. Bortsett från teknikstrul (kameran hade laddat ur på vägen till lägret och jag hade inte dubbelkollat batteriet eftersom jag laddade det fullt innan jag åkte) och lite grumligt vatten så gick det bra.


Dagen fortsatte med incheckning, lunch, teambuilding med diskussioner om prestationsångest, rädslor och skador, simning i öppet vatten, middag och simteori. Någonstans mitt i allt detta hann även jag och Hasse gå igenom filmerna från morgonens bassängpass.


Sov dåligt, lätt speedad från första dagens alla händelser. Den här morgonen inleddes med en kort yoga innan bassängpasset. Sedan följde lunch, genomgång av alla filmer och landträning i cirkelform.


Alla deltagare var med på varenda aktivitet och det gjorde inte bara mig och Hasse glada, utan jag tror även att det påverkade stämningen i gruppen på ett positivt sätt. Alla hängde med alla.


Under lördagens OW-pass fick jag någon form av lyckorus. Det kändes som om jag försökte undervisa en dagisklass, alla pladdrade glatt med varandra och hade massor att diskutera kring draftingen vi just tränat på. De var helt enkelt för uppsluppna för att lyssna. Hur underbart är inte det!? De var engagerade, hade roligt och det var fantastiskt att se!


Det var ett riktigt bra pass som avslutades med att alla fick simma genom ett hav av näckrosor. En baggis för vissa, skräck för andra. Sedan åt vi middag och hade bowlingturnering på hotellets fina gamla träbana.


Sov återigen dåligt pga speedad, men hade ändå massor av energi på morgonen tack vare alla härliga deltagare. Återigen inledde vi med morgonyoga för att lösa upp trötta axlar, vilken följdes av tekniksimning i bassängen. Sedan hade vi vattenrutschbanerace.


Efter lunch var det dags för träningstävling i Skantzsjön. Jag och Hasse satte upp en bana på nästan exakt 500 meter som skulle simmas två eller fyra varv med tidtagning. Alla fick gissa sina tider i förväg och de flesta var alldeles för blygsamma.


Sen var det slut. Tut tut. Som i en blinkning var det över. Kände mig helt tom och fullständigt uppfylld på en och samma gång. Glad, trött och framför allt tacksam. Oändligt tacksam!!!

Jag och Hasse är utan tvivel en oslagbar kombo. Vi kompletterar varandra på alla plan vilket gör att jag känner mig ännu mer trygg än vanligt i min roll, eftersom jag vet att han fångar upp och kompenserar för sånt jag kanske missar. Både som instruktör och socialt.

Så får du chansen att åka på läger med oss - ta den!

tisdag, juni 26, 2018

Bensparksrekord!


Jag slog bensparksrekord idag! Yippee ki-yay, madderfakker!!!

Trodde länge att jag praktiskt taget mosat det det gamla rekordet, men det visade sig vara en falsk förhoppning. I själva verket kapade jag 5 sekunder, men det var stiligt ändå!

Det var i höstas som jag började med ett hemligt bensparksprojekt. Detta för att komma tillrätta med det faktum att alla typer av i bassäng förekommande föremål eller organismer tar sig fram fortare än mig när jag kickar.

Det första jag gjorde var att ta tid på 100m benspark med platta. Man kan tro att det är ett skämt, men jag landade på 4:31. Simfröken Micke tyckte att ett bra mål kan vara sub 2 minuter...


Under vintern och våren har jag således börjat träna benspark. Korta sträckor utan fenor, långa sträckor med fenor. Snabbt. Långsamt. Ibland mer, ibland mindre.

I början hade jag svårt att hålla i 25m. Det gick bra när jag hade fart från frånskjutet men de sista 10 var mördande. Men det har blivit bättre! Med några månaders mellanrum har jag tagit tid på en hundring igen och gått från 4:31 till 3:19 till 2:57 till dagens LYSANDE 2:52.

Är så nöjd. Jag tänker att jag behöver bevisa för mig själv att det går att träna sig till en bättre spark, och just nu bevisar jag en hel del. 2 min är, med en väldigt positiv inställning, inom räckhåll.

onsdag, juni 20, 2018

Tut tut - nu är terminen slut


Sista arbetsveckan för terminen närmar sig sitt slut. Tut, tut.

Den sista månaden har varit väldigt intensiv rent arbetsmässigt. Jag har haft kurser och mängder med PT-timmar. Det har varit förberedelser för simlägret i Hallstahammar och för simevent under sommaren. Nu är det också upploppet av mitt Instagramuppdrag för Medley/Vansbrosimningen.


I måndags kväll avslutade jag och Hasse vårterminen för Vasalundshallens träningsgrupper i Huvudstabadet. Jag höll först ett kort yogapass och sedan blev det tidtagning och lagkapper av olika karaktär resten av kvällen. Massor av fina insatser och skratt. En bra kväll!

Stort tack för alla fina presenter! Er omtanke värmer!


Igår var det avslutning av Aqtivates egna öppet vattenkurser i Ösbysjön. Firade med att (på riktigt) blåsa av SUP:en. Fniss!

Det var ett något decimerat deltagarantal men god stämning och bra simning. Det är roligt att se hur mycket som hänt i vattnet på bara fyra veckor.

Jag har fått otroligt mycket energi av dessa kvällar. Underbara människor. Glädje!

Och inte nog med det. Jag känner mig väldigt, väldigt stolt över mig själv! Över mitt företag.


Ikväll är det sista kurstillfället i Mörbybadet. Till hösten blir det BeFair som tar över driften av simhallen, men jag kommer fortsätta som instruktör.

Sen är det semester. Inte helt, men från kurser och PT-pass under juli. Förutom helgen i Hallstahammar - Aqtivate Swim Camp - som går av stapeln 29 juni - 1 juli. Kommer bli grymt roligt!