måndag, augusti 26, 2019

Sofia i utlandet #7



Fast jag är inte i utlandet längre. När jag skriver det här är jag i hemlandet. Jag kom hem i lördags natt.


Jag såg soluppgången på stranden en morgon. Fantastisk soluppgång, ackompanjerad av pistmaskinens dova brummande. Frågade mig själv varför det tog så lång tid att pallra mig upp i tid till detta. Magiskt.


Nytt var även att jag köpte nybakta croissanter till frukost. Tre stycken för en peng, sjukt billigt och gott. Problemet när man köper tre croissanter är att det är jättesvårt att inte äta just precis så många som man köpt. Vilket är två för många.


I onsdags skulle jag riva av sista passet i simhallen i Alcudia, men då blev jag informerad om att den skulle hålla stängt till den 1 september, så det blev inget med det. Tur i oturen att den inte stängde tidigare.

Istället la jag till ett bonuspass på VB på torsdagsmorgonen. Det är så mycket lugnare vid poolen nu än under sommaren. Och kallare. Kallt på land (22), kallt i vattnet (27). Jag vet...


Under långfredagspasset drämde jag till med 8000m. Kände mig både stark och motiverad, hade det aldrig särskilt jobbigt. Passet jag simmade är numera mitt favoritpass för distans:

4x(
400m + 4x100m
300m + 3x100m
200m + 2x100m
100m + 1x100m)

Simmade ett varv sammansatt, ett varv med fenor, ett varv med paddlar och dolme och ett varv benspark med platta. Under bensparken fick jag kramp, men jag kunde iaf fullfölja.

Att simma 8k är mäktigt, men allra nöjdast är jag över att jag kunde simma 100m medley utan fenor.


Och i lördags åkte jag hem. Fifaen för det. Lämnade en rosa enhörningshimmel och sju veckor av hopp om att kunna bli lycklig igen. Hur kan en plats vara så vacker? Bergen, det turkosa havet, solen, stranden... Jag saknar det redan ofattbart mycket.


När jag vaknade upp i söndags morse var det som om jag aldrig hade varit borta. Den välbekanta tyngden på axlarna var tillbaka. Var hela vistelsen egentligen bara en dröm?

tisdag, augusti 20, 2019

Sofia i utlandet #6


Tänk att det har gått sex veckor sedan jag kom till Mallorca. Till den här overkliga verkligheten. Det finns sånt jag saknar här, men jag kan inte säga att jag längtar hem.

Fast det känns inte som att det här livet är riktigt på riktigt, utan jag får ofta slåss mot en röst som säger att det nog är dags att åka hem till vardagen nu. Till kyla, trötthet och en känsla av att hela tiden gå runt med en alldeles för tungt packad ryggsäck. För flyttar till Spanien är ingenting man gör hur som helst, bara för att man har lust. Nä nä. Någon ordning får det faktiskt vara. Venga. Vale.

Hur ska jag få mig själv att tro på att JAG bestämmer vad som kan vara verkligt och inte?


Anyway. Kan sätta check på hinderbanan i bassängen nu. En film på spektaklet ligger på Instagram men jag besparar bloggen den. I 1.5 gånger hastigheten är det 54 mycket ovärdiga (fast väldigt roliga) sekunder där jag gör en schysst face plant samt visar stjärten.

Ovärdigt eller inte så är jag grymt imponerad över att det gick så bra för mig.



Jag kan även bocka av Puig de Sant Marti från Att Göra-listan. Det var lite jättevarmt (klassiskt att sitta inomhus med AC och tro att det är svalt även ute) när jag gick upp och jag hade träningsvärk i vaderna i tre dagar efteråt, men det var det värt. Helt fantastisk utsikt! Jag har velat gå upp dit sedan jag var här på Mallis första gången med Team Snabbare 2015.


Det stod inte på någon lista, men jag har även bakat kanelbullar (åt bulle with a view på utflykten) och jag har gjort Toast Skagen. Det finns nämligen ingredienser i Spanien också har det visat sig, även om vissa saker (t ex halloumi) kräver att man letar väldigt noga. Och är duktig på att använda Google translate.


Och nu över till vädret. Det har tagit ungefär sex veckor för mig att inte känna mig stressad över att vara inomhus när det är solsken ute. Hemma känner jag att jag måste passa på att vara ute om solen skiner, men här är det bra väder hela tiden och det går inte att vara ute jämt.

Jag har sett magiska solnedgångar och jag ska försöka pallra mig ur sängen någon morgon den här veckan och titta på soluppgången på stranden också.


Veckans simning (med vecka menas sedan förra tisdagen) har jag hunnit med två pass inomhus (1600m och 2100m) med fokus på att rätta till det hemska jag såg på filmen tidigare, samt tre pass utomhus (4800m, 4000m och 4800m) i favoritbassängen på Viva Blue.

Under lördagens pass tänkte jag lägga av. Ge upp karriären. Det var oliiiidligt tråkigt och jag fattade inte hur jag skulle kunna simma 4 KILOMETER när 1500m tog en hel jävla evighet. Men jag gjorde det. Tror det kallas disciplin.


På söndagen gick det bättre igen, och då var det faktiskt riktigt roligt.

Jag säger inte att det är så, men det KAN vara så att jag tröttnat på att inte kräva något av mig själv. Jag går igång på att försöka slå mina egna tider och göra storartade insatser. Ibland måste det få vara kravlöst, men det kan inte pågå för alltid. Under söndagen la jag in lite mera fart och vips så blev det roligare igen. Jag ska styra upp det här när höstterminen startar.

tisdag, augusti 13, 2019

Sofia i utlandet #5


Jodå! Den senaste veckan har jag pallrat mig iväg på inte mindre än två eskapader! Inget avancerat, men åtminstone lite omväxling från de rutiner jag redan hunnit skaffa mig här.

Och innan jag säger något mer vill jag påpeka att det är kallt idag. Blev inte svettig på morgonpromenaden. Frös en gnutta i natt. Huva. Winter is coming!



För en vecka sen (sjukt att tiden går så fort) traskade jag iväg till gamla Alcúdia i stekande medelhavsvärme. Luftfuktighet 1000%. Målet var att köpa dadlar på marknaden, men det fanns inga. Istället fick jag med mig körsbär, oliver och platta persikor.


Jag kan eventuellt ha köpt en klänning som jag förmodligen aldrig kommer använda också. Den satt fint och jag gillade idén med den, men den är nog inte riktigt jag. Jag vet inte. Bara för det ska jag nog gå och ta på mig den nu.

Hur som helst.


En annan dag, har i nuläget lite svårt att minnas vilken det var, gränslade jag lånehojen KITT och drog iväg på exkursion. Målet var Mal Pas-Bonaire och Playa de S'illot. Du kan titta på Google maps.


Min bästa fras på spanska är "una puta mierda" och den kom väl till användning på denna cykelexkursion. Backar från helvetet! Men, men, men. Gissa vem som ba hojade upp förom som omrente fanns nån morgondag? C'est moi!


Belöningen var dock värdig. Storslagna vyer över Pollensabukten. Fint som snus!

Strax efter att bilden ovan togs kom tre väldigt tuffa ryska ungdomar sladdande med sin cabriolet. Först trodde jag att de skulle kidnappa mig, men de ville bara att jag skulle ta en Instabild åt dem. Tur för mig.


Vid S'illot badade jag, läste bok och åt medhavd fika i form av läsk och godis, men jag vågade inte stanna allt för länge eftersom jag glömt solskyddet.

Och jag kände att det fanns mer att se längre ut på udden men det skulle innebära ytterligare en backjävel på hemvägen och det orkade jag inte.


Utöver det här intensiva utflyktandet så har jag förstås hunnit med business as usual. I helgen simmade jag 5000m - 3600m - 4000m.

Fick hjälp att filma en snutt på söndagens pass och HERREJÄVLAR vad det var tråkigt att se. Jättelite roligt faktiskt. Visserligen kände jag att jag simmade ovanligt dåligt, men att det skulle vara så illa hade jag aldrig kunnat tro.


Så nu finns det en del att göra. Uppsträckning. Och innan jag åker hem måste jag testa den uppblåsbara hinderbanan i bassängen. Måste bara hitta ett tillfälle där minimalt antal barn riskerar att stryka med.

Detta om detta.

tisdag, augusti 06, 2019

Sofia i utlandet #4


Jag har haft en riktigt bra simvecka. Eller simhelg snarare. Lyckades pallra mig till Alcudiasimmisen en dag och sprattlade ihop 2k. Helt okej.


När det blev fredag bestämde jag mig för att det var dags att fläska på med distans. Långfredag. Fick ihop 6000m med en väldigt bra känsla och utan att känna mig vare sig särskilt uppgiven eller särskilt trött.

Passet kändes av någon anledning mentalt lätt:

3x(
400m + 4x100m
300m + 3x100m
200m + 2x100m
100m + 1x100m)

Enda nackdelen var skavsår från helvetet runt halsen från baddräkten. Smörjde in halsen med solkräm (med alkohol i) efteråt.... OMFG.


Följde upp med 4800m på lördagen och 4000m på söndagen. Kändes väldigt bra. Jag tycker om att köra långa, lugna pass. Med prylar. Vet att jag kanske borde lägga in mer fart men jag orkar faktiskt inte.

Förra året den här tiden hade jag en jättedip i motivationen och simmade inte alls på 5 veckor, och där vill jag inte hamna igen. Så jag myser på med sånt jag gillar. Och är snäll mot mig själv. Igår blev det t ex 600m inomhus. Kort men asgrymt!

När andan faller på ska jag fila på en målsättning för nästa år.


Bassängen på VB (det betyder från och med nu Viva Blue) verkar ha hämtat sig en smula och är inte lika grumlig som den varit tidigare veckor. Det glittrar nästan så där fint igen som det brukar göra på våren. Älskar den bassängen!

Vattnet inomhus i Alcudias simhall är visserligen klarare, men allting känns väldigt mörkt och instängt där. Synd, för utsikten från de små fönstren är fantastisk.


Jag tycker om att hänga kvar på VB när jag har simmat där. Även om det som sagt är oklart om det är tillåtet. Bättre att be om ursäkt än att fråga om lov tänker jag. Trots att jag ogillar människor så är det skönt att socialisera, eller åtminstone ha människor nära, ibland.

Personalen på hotellet börjar undra över den konstiga gästen som aldrig åker hem. Men de är väldigt snälla mot mig. Dani fyller på mitt vatten och ger mig handduk när jag simmar. Aina gav mig rabatterat pris för simningen, Mateo har kommit med hjälpsamma tips om myggbekämpning, Sofia och Mats är alltid trevliga att prata med och Kiko bjöd på min lunchburrito i veckan.


Att få må som en prinsessa och ha det så här bra känns overkligt. Hela mitt liv har jag velat vara i ett varmt klimat med palmer, berg och hav, och nu är jag plötsligt det. Jag kan inte fatta. Allting känns overkligt. Jag är rädd för att vakna upp ur den här drömmen, och jag vet att jag så småningom kommer behöva göra det. Man kan inte sticka huvudet i sanden hur länge som helst. Eller...?

torsdag, augusti 01, 2019

Sofia i utlandet #3


Det finns en tår i varje skratt, det finns en sorg i varje rus, och i vintergatans gränder hörs ett stilla sus. Jaja. Det blir tydligen vardag även i paradiset. That's why dåligt med bloggande. Det är mest samma saker som händer.

En lista:
Igår var det kallt, jag fick ha sarong över mig när jag låg ute och läste.
Jag har jättemånga myggbett.
Yogamattan borde fått följa med till Spanien.
Jag har sett en kackerlacka.
Saknar mina vänner.



Jag försöker att stoppa tassarna i sanden och promenera längs stranden varje dag. Ibland jättekort, ibland jättelångt. Ibland på morgonen, ibland på dagen, ibland på kvällen. Strandpromenader är ypperliga för kontemplerande på egen hand, men också för att prata nonsens och allvar med någon annan. Jag saknar samtalen jag hade med Marika i våras under dylika promenader.



I måndags var jag på den mysiga stranden Coll Baix. Det var härligt att vara i skogen och den trixiga vägen ner till viken är alltid kul att gå. Bilden här ovan visar vägen ner längs berget, och om du tittar noga så ser du några människor längre bort.

På stranden åt jag morotskaka och badade i havet. Bañarse! Tror det var första badet sedan 2015... det är så jag skäms. Kändes ungefär som att hoppa i bassängen för att simma, så jag gissar att det var 26-28 grader varmt. Det var en väldigt fin dag. Utflykter är bra!!!


Och simmar gör jag ju förstås. Ganska långsamt faktiskt, men jag orkar inte riktigt bry mig om det. Träningen är just nu mest till för att jag ska hålla igång och må bra. Mina tankar blir lugnare och jag blir mindre orolig när jag simmar. Mår bättre helt enkelt, även om lägstanivån här är hög.


Jag kör tre mornar i veckan på Viva Blue och en gång inomhus i Alcudias simhall. Jag vill nog egentligen simma ytterligare ett eller två pass inomhus i veckan, men vistelsen här kostar mycket pengar och jag måste dra gränsen någonstans. Bara 4 pass i veckan går på ungefär 1000 kr/månad.


De dagar jag simmar på Viva hänger jag kvar på området och solar efteråt. Vet inte om det är tillåtet men det är mysigt. Och jag tycker om att titta på människor. Skrev följande visdomsord på Instagram härom dagen:

"Människor. Jag har, med några få undantag, inte så mycket till övers för dem. Det här stället kryllar av folk men jag ser trots allt en viss skönhet i alla dessa semesterfirare. I variationen av utseende, i att folk går runt och ser ut hur som helst men är glada ändå. Precis som det ska vara. Fläskiga kroppar, celluliter, blek hud och illasittande badkläder ackompanjeras av ogenerade snarkningar och dreglande mungipor i solstolarna. Jag tycker det är vackert i all sin fulhet. Jag gör det."


Igår gjorde jag något jättebra. Virvlade ut för att komma över lite lunch när jag hade jobbat klart (hann även med en liten tuppis innan jag gav mig iväg), men jag saknade både lust att äta och en plan för hur måltiden skulle genomföras.

Slutade med att jag gick ut på piren och käkade en hamburguesa på Botel Alcudiamar. Sjukt bra beslut. Bra pris, helt okej burgare och god Sangria. Och en utsikt som jag älsk-, älsk-, älskar!

måndag, juli 22, 2019

Sofia i utlandet #2


Idag firar jag två veckor på Mallorca. Två underbart härliga veckor. Jag har faktiskt lite svårt att ta in att jag är här, och att livet kan vara annat än funderingar, oro, simning och kyla. Det kan vara lugn, positiva tankar, simning och tryckande värme också.


Jag har fått en deal med hotellet så att jag betalar boendetaxa (boende i området alltså, inte på hotellet) när jag tränar där, och min plan är att simma i favoritbassängen fredag-söndag när jag inte jobbar.

Jo, för jag jobbar ju också. Kontorsjobbet är mobilt och kan lika gärna göras härifrån som från en källare i Sollentuna. Men tillvaron är ju sjukt lyxig ändå, trots arbete.


Och den lilla rutinen att först simma, äta medhavd frukost vid poolen och ta en liten stärkande tupplur får det att kittla i magen av lycka. Jag använder ordet lycka väldigt ofta för det är precis det jag känner. Och det är obeskrivligt skönt. Jag har saknat det. Saknat mig själv.


Till och med när jag cyklade ut på upptäcktsfärd runt Alcudia häromdagen hade jag samma känsla. Trots att jag cyklade! Men det var härligt och omgivningarna är fantastiska. Allting är så vackert!


Bergen som ständig kuliss ger mig samma fjärilar i magen som jag fick när jag och Jonas åkte över bron till Captiva Island i Florida och jag såg det turkosa vattnet.

Mariposas.

Otroligt egentligen att det inte krävs mer här än att lyfta blicken från marken för att locka fram en känsla av välbehag. Havet och bergen.


Min enda besvikelse på Spanien hittills är att jag inte har lyckats få tag i Halloumi. Hallå liksom. Ingen människa ska behöva överleva utan det en längre tid. Så om någon har vägarna förbi... exportera gärna lite åt mig.


Det är 30+ i luften om dagarna och ibland knappt någon vind. Jag älskar det! Men jag blir ju nyfiken på hur det är på vintern...

tisdag, juli 16, 2019

Sofia i utlandet #1


Nu har jag varit utrikes en vecka. Det känns som betydligt längre tid, och det var förmodligen det som var anledningen till att jag redan härom dagen kände panik över att snart behöva åka hem.

Jag behöver inte åka hem snart. Men om jag skulle göra det så skulle det vara för att hämta några saker jag saknar:

- hund
- högtalare
- simsnorkel
- några specifika klädesplagg
- fotfil
- en större ryggsäck


Jag har ju varit här många gånger förut, men mitt mindset är annorlunda den här gången. Därför känns allt nytt. En sak jag definitivt inte är van vid är att jag måste ägna en kvart varje morgon åt att smörja in mig. Den här solskyddsmoussen från Evy är visserligen toppen, men det känns som att smeta in grädde över hela kroppen. Ändå en bra start, för sen sitter den kvar. Grym solkräm.


Det andra jag inte är van vid är att om vattnet man köpt hem tar slut så finns det inget vatten att dricka. Och det är ju tråkigt när det är sen kväll, man är jättetörstig och inte känner att Sangria eller Pepsi Max är önskvärda alternativ.

Jag är orimligt stolt över att ha lyckats tvätta i en främmande tvättmaskin. Det jag gör just nu känns kanske lite som saker jag borde gjort när jag var 20 år, inte det dubbla. Men jag frågade min mamma om jag var för gammal för att rymma utomlands och göra något nytt av livet och hon sa att jag inte var det. Utan att även folk som är mycket äldre än jag gör sånt. Det kändes bra.


En anledning till att jag tycker så mycket om den här platsen, förutom alla fina minnen jag har sedan tidigare, är att den påminner om Gotland. Knotiga tallar och långa stränder inramade av berg i fjärran. Fast med mycket bättre klimat. På Gotland fryser man ju röven av sig ca 362 dagar om året. Här vet jag inte hur många dagar man gör det men det är betydligt färre.


Igår blev jag ännu mer förälskad i Alcudia och möjligen lite generad också. Kändes pinsamt att inse hur lite jag egentligen sett. Vek av från huvudgatan och hamnade plötsligt i en annan av mina favoritstäder... Amsterdam! Hej hej! Kanaler och caféer. En liten sjö. Jag blev fullständigt upprymd! Så fint!!!

Jag har fått låna en cykel och på agendan de närmsta dagarna står att utforska det här området mer.