Om det alltid var så här mörkt och solen knappt gick upp så skulle jag deppa ihjäl

Idag har varit en fin dag. Vaknade ganska tidigt och gick en långprommis med Krokostuds. 1½ timme var vi ute, och på slutet var vi båda rejält trötta. Och irriterade.

Väl hemma vände jag i princip i dörren och lämnade Kroko ensam hemma medan jag åkte in till stan. Det verkar ha gått bra, inget var uppätet eller förstört när jag kom hem igen.

Min lilla utflykt bjöd på en rätt märklig känsla. Det var länge sen jag åkte tunnelbana senast, och att se så mycket folk på en och samma gång var minst sagt fascinerande. Jag kände mig som en grottmänniska på besök i storstan. Jag tror jag håller på att förvildas. Känslan förstärks kraftigt av att jag mer eller mindre konstant är täckt av ett lager lera. Mina skor är en gyttjetragedi.

Hur som helst så kan jag konstatera att jag fortfarande bor i en oas, ett litet himmelrike i storstan.