Jag stod uppe på Harbour Bridge i Sydney. Jag hade gått på en smal järnbalk för att komma dit och för allt i världen ville jag inte gå tillbaka samma väg. Runt midjan hade jag ett bungyrep - det var meningen att jag skulle hoppa. Jonas och hans ex var där också. Hon var riktigt tuff och hoppade flera gånger, medan jag bara stod där. Jag var rädd för vad Jonas skulle tycka om mig, en fegis som inte vågade, och känslan gjorde mig ledsen.
Vattnet nedanför var klart och turkost och vågorna ganska höga. Jag tänkte att om jag sätter mig ner där jag står så kanske det känns bättre, och mindre läskigt att hoppa ner i vattnet. För det var i vattnet jag skulle hamna. Och när vågorna var som högst så var det inte så högt. Jag övervägde alternativet med järnbalken tillbaka, men det kröp i kroppen av tanken på att balansera över den igen.
Jonas fortsatte att prata med sitt ex, som studsade runt oss i sin bungy. De var oense om något och precis då kände jag att jag måste hoppa. Jag ville att han skulle bry sig om mig och tycka att jag också var tuff. Så jag hoppade och det var inte läskigt! Jag landade mjukt i vattnet och precis då upptäkte Jonas att jag hade försvinnit. Han skyndade sig efter mig men landade på mig i vattnet. Det kändes som om jag trycktes ner under ytan, snörena trasslade... och sedan vaknade jag.
Gick morgonpromenad i 45 minuter med lill-grisen och sedan gick jag in i gymmet och sprang en halvtimme på löpbandet. Det är verkligen värdelöst med all den här isen utomhus. Går inte att göra någonting. Man blir bara förbannad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar