Förra året vid den här tidpunkten var jag taggad till tänderna. Allt var perfekt planerat - från träning, till kost, till fritidsaktiviteter. Peppryggsäcken jag skulle ha på ryggen under loppet var fylld till bredden med positiva tankar. Att misslyckas fanns inte. I år.... nej.
I peppryggsäcken ligger lite skrap på botten. Jag har haft semester med en pommes- och chipsdiet i två veckor. Jag har konsumerat alkohol, förvisso i små mängder, men många dagar i rad. Jag har ingen lust att fundera över vad jag äter, utan det blir vad det blir. Nyttigt och onyttigt. Träningen sker sporadiskt och odisciplinerat.
Formen tappade jag någon vecka in i mars och den har sedan dess lyst med sin frånvaro. Min absoluta topp nådde jag när jag kom hem från skidresan. Jag var oövervinnerlig och maran skulle bli en baggis. Sen gick jag in i väggen, såg inspelningen av mig själv när jag som en klumpeduns vaggade i mål på Premiärmilen och tappade ALLT självförtroende, blev sjuk och missade ytterligare tre veckors träning. Åkte på semester.
Och plötsligt är det snart dags.
Jag har inte bestämt mig än för om jag kommer springa maran eller inte. Ena sekunden är jag fullständigt övertygad om att jag kommer klara det och att jag naturligtvis ska ställa upp. Nästa sekund är jag precis lika övertygad om motsatsen. Hur ska jag klara 42 km när jag just nu får kämpa för att klara 5? Alla vinterns långpass känns långt bort.
Tror jag inte på mig själv är det dömt att misslyckas. Den fysiska formen är nog egentligen minst lika bra eller bättre än förra året, trots att jag inte är på topp, men rent psykiskt krälar jag på marken och det är det som är avgörande. För att ha en chans att ta mig i mål, eller ens våga ställa mig på startlinjen, måste jag nog minst upp till knästående. Kommer jag att fixa det?
 |
| 2011: I mål efter 5 timmar och 9 minuter. 2012: ??? |
4 kommentarer:
Klart du gör!
Känner lite samma sak, har inte alls tränat så mkt till nåt av sommarens lopp som jag borde. Å andra sidan innebär det att jag faktiskt inte känner att jag har så höga krav på mig själv, vilket är rätt skönt.
För påfyllnad av peppryggsäck, var vänlig och läs på
http://blog.52adventures.se/2011/03/aventyr-8-nio-mils-resa-genom-hopp-och.html
Du behöver även en däjt snart med äventyrerskan för att styra upp det här med självförtroendet. Där med basta!
@Lim: Tack, du har en poäng. Kravlöst.
@Gunnika: Haha... ååå vilket bra pepp! Jag hade glömt!! Nu känns det lite bättre men jag måste nog läsa ett par gånger till. Fantastiskt blogginlägg!! :D
Skicka en kommentar