Nej, jag kunde inte åka hem. Jag behövde inte åka hem. Jag behövde vara kvar några dagar till. Så jag bokade om. Jag fick ett bra pris på hotellet och köpte en ny flygbiljett. Så blev det med det. Jättebra.
Det var som att jag höll andan hela fredagsmorgonen. Som om jag förväntade mig att någon skulle komma och tvinga mig hem. Slappnade av igen någon gång under förmiddagens simpass.
Hade tänkt ha vilodag på lördagen men hur det nu kom sig så bokade jag in en timme ändå. Och plötsligt hade den timmen blivit två. Jag hade ingen brådska med något, jag bara simmade. Förlängde passet bit för bit. Efter 5000m fick jag slita mig, fast jag egentligen inte ville. Dricksvattnet var slut och det var ändå vilodag.
På eftermiddagen hyrde jag cykel och tog mig in till Alcudia för att heja på tappra deltagare i Ironman 70.3 Mallorca. Stannade några timmar men längtade mest "hem".
Jag har läst ut fem böcker under resan, lyssnat mycket på musik, drömt mig bort. Simesterlivet är det bästa livet. Simma, vila, läsa, titta på himlen, lära mig spanska ord och äta. Och simma lite till. Yo soy nadadora.
Som jag nämnde tidigare så flyter dagarna ihop. Det alla dagar hade gemensamt var att tiden gick alldeles för snabbt.
El lunes fue aburrido. Jag var trött och känslosam, men hade i alla fall ett riktigt bra simpass där jag som omväxling var väldigt fokuserad. 6000m i tolv olika block flöt på som en dans. Kände mig otrolig stark. Och så har det varit hela tiden. Det är som att passen inte biter på mig.
Under min tre veckor långa simester har jag simmat drygt 90.000 meter. Störst fokus har legat på distans förstås, men jag har kämpat mig igenom en del tuffa serier också. Vet inte exakt hur jag ska förvalta det här inför Vansbrosimningen, men jag tror att det börjar bli läge att lägga in mer fart nu.
Det har på många sätt varit en omtumlande resa till Mallis. Och den har varit så nyttig för mig. Hade jag kunnat hade jag varit kvar lite till, bara för att befästa känslan av välmående. Estoy bien! Jag är livrädd för att ännu en gång glömma bort hur det känns att vara riktigt lycklig.
Risken att komma hem och direkt slira ner i gamla hjulspår är överhängande. Jag vill inte det. Verkligen inte. Det går inte.
Oavsett allt. Om 4 månader, 20 dagar och ungefär 13 timmar är jag tillbaka igen. Happy Place.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar