Stavanger, pre race

Team Attack of the invisible rubber ducks är på plats i Stavanger. Vi är redo!



Jag och Jontan tog oss från Danderyd till Arlanda, genom incheckningen (inkl. att han försökte checka in oss till Trondheim) och säkerhetskontrollen på precis under 30 minuter igår morse. Givetvis en ny rekordtid. Det råder inga tvivel om att Jontan har svart bälte i flygning. Och så gratis frulle i loungen. Sen mötte vi upp Linda.



Hela resan gick extremt snabbt och smidigt och vi var framme i Stavanger vid 12-tiden. Vi hade tur och kunde checka in på Hotell Viktoria direkt.



Åt en riktigt bra burgare till lunch och drack världens största milkshake. Knallgod, men jag mådde lite illa efteråt. Var som att äta ett Big Pack själv (eller... hur ska jag veta det... ehh...)



Sen promenerade vi runt i Stavangers äldre område och på shoppinggatorna, men undvek det rekommenderade petroleummuseet. Vädret var minst sagt växlande. Ena stunden stekande sol och nästa hällregn.



Efter middag på en riktigt bra indier tog vi det obligatoriska glaset bubbel i hotellbaren.



Idag åkte vi på klassisk båtsightseeing in i Lysefjorden och tittade på predikstolen, som vi ska upp på imorrn, underifrån. När sju systrar gifter sig med sju bröder från samma distrikt kommer, enligt historien, Predikstolen trilla ner, så jag tror vi kan anta att den finns kvar imorgon. Sju liksom?!





Vi fick även se en bergsget bli matad med vaniljrån och vi fick dricka vatten som håvades in med hink från ett vattenfall. Båtturen var 2,5 timmar och det var en perfekt liten utflykt. Kul att ha sett fjorden och startplatsen i Fantahåla i förväg. Imorgon lär nervositeten dämpa intrycken ganska kraftigt. Eller förhöja dem.



När vi kom tillbaka åt vi räkmacka i hamnen och tittade på fem ninjas (på riktigt!) som utförde maintanance på den stora kryssningsbåten som låg i hamnen.

Nu på kvällen var det race briefing och buffé på hotellet. Om du undrar så är det ett sjuhelvetes jävla lopp vi ska göra imorgon, jag och Lindad. Vi är så coola som är här, som vågat anmäla oss och som verkligen tror att vi kommer klara den här helt enorma utmaningen. Jag längtar efter att sätta igång!!!

Tänk på oss! Starten går 07:30.

35,5 km löpning. 2500 höjdmeter. 5,9 km simning. 4444 trappsteg.

Karlstad Swimrun 2016

Här kommer race reporten från den spontana trippen västerut i lördags!

Jag hade turen att få med mig sommarkatten Mattias till Värmland. Vi sprang förstås en del ihop på Mallis, men hade aldrig ens simmat tillsammans när vi drog till Karlstad. Trots det kände jag mig väldigt lugn och helt säker på att vi skulle komplettera varandra bra. Jag var nervös för att inte kunna hänga med i löpningen och Mattias för att inte hänga med i simningen. Perfekta förutsättningar!

Två av flera anledningar till att jag ville köra med Mattias är att han är en ödmjuk person och en duktig löpare. Och jag ville utmana mig själv i just löpningen. Att bli tuffare mentalt, att vara den svagare personen i ett lag, få kämpa hårt för att hänga med och att kunna hantera tankarna i huvudet när löpningen blir jobbig är sådant jag behöver träna på. Jag och mina Lindor, som jag vanligtvis tävlar med, är ganska jämnstarka. Det är alltid tryggt och stabilt.

Karlstad Swimrun var ett perfekt lopp att testa hur det känns utanför komfortzonen, med 10.5 km löpning och 3.3 km simning, fördelat på åtta löpsträckor och sju simsträckor.

Starten gick inte förrän kl. 14, men vi åkte till Karlstad arla morgon och var på plats i god tid. Åt lunch, hämtade startkit och hängde runt med några andra glada deltagare. Stämningen var på topp och allting kändes jättebra.

En gemensam buss tog oss deltagare ut till Sommarro IP, och jag och Mattias sprang ett par varv runt gräsplanen för att värma upp och prova hur det var att köra med lina mellan oss. Lugnt och fint första varvet, och sedan megafort. Då blev jag nervös. Vad hade jag gett mig in på?

Vi var inte jättemånga lag på startlinjen men alla kutade iväg i ett äckligt snabbt tempo. Första löpningen var 2.4 km och efter 300 meter trodde jag att jag skulle kollapsa. Solen gassade och jag höll på att bli kokt i min dräkt, men att cabba ner på ett så kort lopp var förstås inte aktuellt.

På min ena axel satt en demon som gallskrek att jag måste stanna eller dö. På andra axeln satt en regnbågsfärgad enhörning och viskade att jag skulle bita ihop och att allting går, bara man vill. The sky is no limit. Demonen påpekade att jag pip-andades på ett farligt sätt och enhörningen kontrade med att jag var så jävla grym som fortsatte ändå. Och så där höll det på...

Inledningen bestod av två längre löpningar och två längre simningar (~2.5km samt ~800 m - långt är ett relativt begrepp) och jag var så glad när andra långa löpningen var över och det bara var småduttar kvar. Dessutom växlade vi som värsta proffsen.

Bästa, finaste Mattias gjorde ett fantastiskt jobb i löpningen och släpade runt mig i linan bakom sig. Led med honom emellanåt när det kändes som att jag hängde efter som förlamad, benen var fulla av mjölksyra, andningen tung, demonen högljudd och jag hade svårt att orka hålla något som helst tempo. Men istället för att låta tankarna få fäste fokuserade jag på tryggheten och hjälpen linan gav mig, och på Mattias lätta fötter framför.

Simningen kändes däremot jättebra. Det blev återhämtning, både fysiskt och psykiskt, även om jag hela tiden påmindes om att det som verkade rättvist från början faktiskt inte var det. Jag hade aldrig känslan av att behöva dra Mattias i vattnet, utan det enda jag behövde göra när jag låg först var att navigera. Varje simning tog vi oss förbi ett eller två lag, som sedan sprang om oss på nästa löpsträcka.

Upploppet var det bästa. Så föredömligt kort! Efter sista simningen (som delvis var vadning) hade vi endast drygt 300 meter upp till mål, där vi välkomnades av arrangörerna med snygga finishertröjor, vattenmelon, bananer och korv med bröd. Jubel och hejarop!

Var så trött efteråt! Och så himla glad att jag hade överlevt! Jag trodde loppet skulle ta över två timmar med tanke på distanserna och de många växlingarna, men vi slutade på fina tiden 1:55.

Jag körde utan klocka för att inte vetskapen om vilket tempo vi höll skulle stressa mig, men jag hörde av Patric och Åsa, Team Tengblad, som låg bakom oss att första löpningen hade gått i 4:40-tempo. WTF liksom? Så snabbt kan inte jag springa! Inte konstigt att det var tufft, även om det gick i lägre tempo sedan.

I mål hade jag den där grymma känslan av att jag faktiskt hade gjort mitt bästa. Jag hade inte kunnat springa fortare. Kämpade stenhårt!

Som lopp betraktat var Karlstad swimrun en väldigt trevlig tävling. Liten och välorganiserad! Rekommenderas! Förbättringspotentialen ligger möjligen i funktionärernas förmåga att på ett tydligt sätt dirigera oss halvdöva, halvblinda, vimmelkantiga och lite korkade swimrunners åt rätt håll.

Efter loppet hade vi fri entré till spa-avdelningen på Scandic i Karlstad, och kvällen avslutades med buffé och prisutdelning på hotellet. Kul att få lite tid att snacka med de andra deltagarna innan hemresan. På det hela taget en väldigt, väldigt fin dag!

Tack Capa Karlstad för bilder och ett bra arrangemang!

Simsafari

Jag var på simsafari ikväll. Söder om stan, i för mig okända neighborhoods. Superkul! Det var Micke Rosén, aka Mr. Human Ambition, som arrangerade och vi var fem personer som simmade - jag, Theresia, 2xMicke och Rikard.

Vi simmade från Sjöängsbadet till Hökarängsbadet, ungefär 4 km, med tre korta stopp längs vägen.

Det var en så himla fin simning. Solglitter i vattnet och en ny sjö att upptäcka. Ingen jobbig motvind eller vågor, inga bromsande swimrunskor, ingen söm på våtdräkten som hotade att skava av halsen. Jag fick feeling flera gånger. Magiskt.

Inklusive tid för pauserna på fina klippor så var vi ute i ungefär 90 minuter och det var megahärligt! Längtar efter att simma igen! Jag älskar friheten och känslan av hur vattnet bär mig.

Semester på Gotska sandön

Det enkla semesterlivet beskrivs nog bäst i bilder, så det är så det får bli. Många bilder.

I fredags tog jag, Jontan, Tina och Björn båten från Nynäshamn till Gotska sandön. En skumpig färd på 3,5 timmar som jag överlevde med hjälp av piller, socker och fokus på horisonten.

Vi hade valt att leva lyxliv på ön, och bokat en stuga med dusch, toa och kök. Litet men funktionellt. Och väldigt varmt.

Det första vi gjorde när vi kom fram, förutom att äta lunch, var att promenera ner till Bredsandsudde. Jag har aldrig varit i Skagen, men jag tänker mig att det är same same. Sand. Mycket sand.

Njöt av solen, lekte i vattnet. Varmt och behagligt, säkert 22-23 grader.

Semesterhår och tjurnacke!

Älskar den här bilden. Fipplande fingrar, spända tår. Finurligt smajl. Så mycket som händer. Styrka och osäkerhet på samma gång. Så mycket jag.

Andra dagen begav vi oss ut på vandring på ön. En decimerad styrka gick via höga åsen till Sälgömman och tittade på... just det. Sälar. Och så satte jag en myras liv på mitt samvete för att vi skulle få se ett myrlejon in action.

Lunchen serverades på stranden, en klassisk korv i tunnbrödsrulle.

På hemvägen hoppade jag i och simmade 3 km längs stranden. Stökiga vågor och motvind gjorde det besvärligt, men jag var stark och lekte att jag var ett jättefartyg som skar genom vågorna.

Efter middagen gick vi ner på stranden, åt jordgubbar med vispgrädde, drack bubbel och tittade på solnedgången.

Tredje dagen promenerade vi till Hamnudden och tittade på Gamla gården. Slirade dit längs stranden och gick genom skogen hem. Regnet hängde i luften men under eftermiddagen sprack det upp.

Passade på att snöra på mig löparskorna innan middagen och springa ner till stranden. Joggade ut på Bredsandsudde och gjorde löpskolningsövningar, tränade bålstyrka och avslutade med ett dopp i havet. Ett av mina finaste pass någonsin. Kort men effektivt i oslagbar miljö.

Sista dagen var vi tvungna att lämna stugan kl. 12 men båten gick inte förrän 17:30 så vi hade gott om tid att tillbringa på stranden innan vi gick och lagade en tidig middag i det allmänna köket på campingplatsen.

Även hemresan gick lugnt till. Åt ett sjösjukepiller för att vara på den säkra sidan, men det var knappt så det hade behövts.

Sammantaget en väldigt fin och avkopplande semester, och trots att vi gick ungefär fyra mil så hann vi även ligga på stranden, äta kakor och dricka massor av vin.

På dinosauriernas tid

Fredag morgon. Frukost på Gateau och sedan en repa runt Brunnsviken. Första långpasset sedan dinosauriernas tid. Sedan den 5 juni. Då var det succépasset på Gotland där jag var starkare än på länge.

Löpningen runt sjön gick både bra och dåligt. Bad Garmin hålla tiden till 5:45-6:00 min/km, eftersom det var där Sommarkatten tidigare sa att jag borde hålla mig. Min bild av mitt långpasstempo är fortfarande någon helt annan, men jag lubbade iväg i alla fall och upptäckte snart att utmaningen, åtminstone till en början, snarare var att hålla nere farten.

På slutet blev det  mycket svårare, speciellt i alla jobbiga backar hem, men jag gjorde vad jag kunde och vilade när jag behövde. Märktes att jag är ovan vid långpass. Trött i rumpan blev jag också.

Dusch och allmänt slow mo-mode gjorde att det tog lång tid innan vi kom iväg på lunch, och när jag, ashungrig och nästan yr i huvudet, skulle gå in på sushihaket slog jag tån i en metallgrunka så blodvite uppstod. Sånt här får aldrig hända och ännu mindre när jag är hungrig! Livet tog slut, där och då. Som tur var kom det tillbaka när jag ätit upp min lax.

Sen drog jag, Jontan och Reka till Högbo Bruk. Jag har freakat en del de senaste veckorna på avsaknaden av semester, och det här blev åtminstone ett skönt litet avbrott i vardagen.

Vi valde att ta med cyklarna eftersom det finns jättefina mtb-spår i Högbo. Efter fikat körde vi två av dem - Maja 4,9 km och Tompa 3,7 km. Reka var med och hade the time of her life. Hon gillar verkligen mountainbiking. Jag är lite mer tveksam, och igår hade jag ont i foten redan från start, pga trasig tå i trång sko.

Första spåret, Maja, började snällt och platt, men ganska snart blev det stökigt. Ingenting fungerade för mig (har ju inte kört sen dinosauriernas tid), jag blev rädd och till följd av det rosenrasande á la Kalle Anka. Hivade cykeln i blåbärsriset i vredesmod (medan Jonas inte låtsades se) och svor de fulaste harangerna jag kunde komma på.

Sen klev jag upp på cykeln igen och allt gick så himla bra! Klarade flera svåra partier och plötsligt var cykling superskoj! Solsken i blick!

Efter den vansinnigt, underbart, goda frukosten imorse körde Jonas ett par mtb-rundor i sitt eget tempo medan jag och Reka haltade runt i skogen.

Kom hem på eftermiddagen idag, via omvägar som förstärkte känslan av semester, och jag slängde upp trx:en i äppelträdet och körde ett pass. Även detta hände senast på... ja du vet när. Det var ett skönt pass, en skön eftermiddag, härlig värme osv... och imorgon är det fortfarande helg. Yay!