Jag har en kris. Livet skenar och jag har tappat tyglarna. Följer bara med som ett skumpande mähä utan att fatta vad jag håller på med. Så känns det.
Det finns ingen tid över. Allt är bråttom. Jag är jämt upptagen. Och det känns som att jag försummar Världens Bästa Jontegull. Hur blev det så här? Varifrån kommer min livsstress?
Elsa tar extremt mycket av min tid just nu, men det är ju en hobby och något jag vill göra, så det borde ju kännas okej? Eller? Om det har gått över styr och blivit för mycket är ju risken att det slutar vara roligt, och där vill jag ju inte hamna. Men hur vet jag om det är så?
Hur vet man någonting överhuvudtaget?
Jag tycker att jag allt oftare drabbas av såna här "stora" funderingar. Betyder det att jag är rubbad eller är det helt normalt för en kvinna i min ålder?
Dessutom får jag duktigt med prestationsångest när telefonen ringer oavbrutet på jobbet hela dagen, folk bokar resor för massor av pengar, och här sitter jag - lilla jag - alldeles för stressad och försöker rodda alltihop. Känns som att jag har tusen och åter tusen ögon på mig.
1 kommentar:
jag vet hur det känns. jag är ibland i samma situation... ibland blir det helt enkelt väldigt mycket.. men det är bara att se vad som kommer, om man inte tycker det är roligt längre, så får man bara trappa ner eller sluta. då har man iallafall provat... när det gäller pojkvänner så har jag bestämt att helgerna går till honom.. fast på senaste tid har det ju varit endel tävlingar och kurser.. men det är ju inte hela tiden... jaja.. det ordnar säkert upp sig.. hoppas det blir mindre stressigt på jobbet snart...
Skicka en kommentar