Som ett barn

Jag känner mig som ett barn i trotsåldern.
Vill inget,
kan inget,
orkar inget.

Vill inte jobba, men inte heller gå därifrån. Vill inte acceptera men inte heller ta någon strid. Vill inte sitta hemma men inte heller hitta på något. Vill inte träna men inte heller låta bli. Vill unna mig något men är inte sugen. Kort sagt, ingenting är bra och ingenting är dåligt. Bara ett satans neutrum.

Har i alla fulla fall tillbringat en dryg timme i gymmet med PT-Tompa och hans vidriga övningar. Nästan bara TRX idag och jag känner mig helt skakis. Upptäckte en total avsaknad av muskler på insida lår och fick förstås en övning som ska råda bot på det. Om jag klarar att utföra den, vilket är högst osannolikt.

Fick också veta att jag egentligen inte går tillräckligt djupt ner när jag gör armhävningar (också i TRX förstås, vad trodde du?). Bröstet ska vara en knuten näve från golvet i vändningen och så lågt kan jag definitivt inte gå om jag ska kunna komma upp igen. Funderar på att lösa problemet genom att skaffa större bröst. F-kupa.

Jag kämpade i alla fall bra på träningen och jag tror att jag fick godkänt av Tompa också.

Nu ska jag fortsätta sura, ta en dusch och sen fråga Elsa om hon vill hitta på något.