Sprang Milspåret ute på Djurgården i onsdags. Eller... sprang och sprang. Jag vaggade långsamt fram och kom faktiskt nästan sist av alla tjejer i motionsklassen. Plats 320 av 370. Blev varvad av den manliga vinnaren, vilket måste anses som höjden av förnedring - att bli varvad under ett millopp. Mot slutet sprang jag i princip ensam, kändes som funktionärerna höll på att packa ihop. Sluttid 1:03:40, 6:22 min/km i snitt.
Men vi tar det från början:
Var faktiskt hyfsat peppad innan. Läste förra årets inlägg inför loppet och kände mig, trots alla bakslag som varit, inställd på att göra bra i från mig. Kämpa mitt bästa.
Första tre kilometerna gick bra. Låg på ca 5:30-5:50 min/km och ganska hög puls. Sen kom väggen. SCHMOCK! Det blev en kamp att klara första varvet och jag övervägde starkt att bryta. Men på något sätt blev jag inlurad på andra varvet och bestämde mig för att fortsätta. Stannade vid vätskekontrollen, drack fyra muggar vatten, försökte hämta andan och hitta motivationen igen. Den fanns inte.
La ner alla försök att springa fort till förmån för att lunka runt ett varv till och komma i mål med livet i behåll. Det kändes just då omöjligt. Jag hade redan ont i rumpan och baksidan av låren och ville mest gråta. Sätta mig vid kanten, gömma ansiktet i händerna, aldrig mer titta upp. Bara försvinna.
I mål kom jag ju i alla fall till sist (sist, ja) även om det tog sin lilla tid.
Känner mig rätt deprimerad och ledsen nu. Innan loppet hade jag bestämt mig för att springa maran, jag försökte boka Grand Hotel som morot efter loppet och middag på Verandan. Som tur var så låg deras webbokning nere, så någon bokning blev det inte. Efter onsdagens lopp känns maran rätt långt borta. OM jag ändå springer och OM jag trots allt tar mig runt får jag belöna mig själv rikligt i efterhand istället.
Jag vet varken ut eller in. Fattar inte varför träningen känns så usel, men inser att det bara är att bita ihop och ta sig igenom skiten. Hade känts lättare om det inte varit för kravet att vara i form, kravet att ställa upp i ett marathon. Jag vill ju inte att jag ska ha valt bort massa saker den här våren helt i onödan.
Piss. Skit.
4 kommentarer:
Men va? Årets deltagare måste varit rekordsnabba, för objektivt sett är det inte en SÅ dålig tid, även om det var sämre än du förväntat dig. Sjukt dåligt om funktionärerna sprider den känslan. Loppet är väl inte bara till för de som springer på sub 50?
Nej, det är inte en så dåligt tid egentligen. Ungefär den tid jag brukar tuffa runt milen på till vardags, men närmare 6 minuter långsammare än Premiärmilen för två månader sen... Crap!
Det var ju stört omöjligt att få en bra placering i det där loppet. Alla sprang ju asfort.
Allt går att sätta i ett perspektiv, fail? Tycker jag inte... Om jag till exempel skulle försöka mig på att springa en mil; skulle en tid på 1,06 vara jämförbart med att ta OSguld på grenen för mig. Så nej, misstag tycker jag inte. Det beror på vad du ställer det mot, och det väljer ju du själv! I min välrd har du inte misslyckats, du är fortfarande världens bästa Sofia! :)
Skicka en kommentar