Tisdag förmiddag i Vilundabadet. Huvudserien bestod av 16x125 meter i olika farter med olika hjälpmedel. Innan jag började räknade jag ut vad jag borde kunna simma på, baserat på fredagens testserie med fröken.
Jag fick jobba för det, men höll mig till planen och de tider jag satt upp för mig själv. Jag var nöjd, men det kändes ändå... meningslöst.
Nästa pass körde jag på onsdagen, också i Vilunda. Swim or die. Det var inte mer än 4400 meter, men det tog tamejfan aldrig slut. Aldrig någonsin. Det var som att vara fast i en tidsloop. I vinkelvolten. I evigheten.
Jo, jag kom ju ur den till sist, eftersom jag skriver det här, men det kändes hopplöst. Och glädjelöst.
Jag brukar simma på fredagar, men eftersom jag klarat av veckans pass redan i onsdags så tänkte jag vila idag. Men med löfte om långlunch så blev jag övertalad, eh... övertalade mig själv, att åka och simma med SPIF i Eriksdalsbadet.
Var en smula nervös över att simma i långbana, men det gick jättebra. Fick upp pulsen rejält under passet och vi fick öva på att ligga och vänskapligt trängas med varandra, vilket är en riktigt bra övning inför sommarens öppet vattensimningar.
Damage report: öm i bröstmuskeln efter en hård armbåge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar