Det vanliga lunchstoppet...

... på Stranglwirt.

Frukost i Tyskland

Vi är nu i Tyskland och har överlevt natten. JG sov som en prinsessa
och jag har inget att klaga på heller. 6 timmar kvar.

Aila är söt!

Aila ler hela tiden! Hon är jättesöt!

Snart bär det av!

Imorgon åker vi på StockholmsBuss årliga skidresa till Krimml i Österrike. Jag gillar den här sportlovstraditionen. Bussresan ser jag inte som ett problem utan som ett trevligt litet äventyr. Man gosar in sig i sin filt, tittar på film och äter godis medan man tuffar på söderut. Ganska mysigt.

För övrigt har vi utökat flocken med två små knytten idag. Aila och Vazy är här och hälsar på över dagen när matte jobbar, och ikväll får hon tillbaka sina hundar PLUS mitt lilla monster. Undrar om hon vet vad hon har gett sig in på... Fast just nu ligger Korven som en liten trasa på sin bädd, helt utslagen, och märker inte ens när A&V tassar runt i rummet. Hoppas det håller i sig hela veckan. Kommer sakna min bästa lilla gris.

Men, som sagt, Österrike med apfelstrudel, öl och soliga uteserveringar kallar! En resa i tjänsten, naturligtvis.

Den allra tröttaste

Kände mig helt omotiverad och oengagerad igår kväll. Som vanligt. Och lite tjurig också. Hällde i mig en hel flaska Pommac och önskade att det hade varit åtminstone lite sprit i, men det var det inte. När jag och JG lite senare la oss på sängen för att kolla i fotoalbum somnade jag. Ögona böj, bums och direkt.

Vakande nån timme senare och släpade mig till badrummet, höll på att frysa ihjäl* när jag klädde av mig men somnade så fort jag kommit under täcket igen. Man blir vansinnigt trött av hård träning. Och får en hemskans träningsvärk när man vaknar morgonen efter.

*vi har blott 15 grader hemma eftersom eftersom våra fönster läcker värme som såll. Föregående familj valde att måla fönstren men att inte täta dem efteråt.

Sånt man blir glad av

1. Träningen med Tompa gick mycket bättre än sist. Formen inför
Österrike är nu toppad!!

2. Solen har hittat in på vår tomt och är uppe nästan 40 minuter
längre än för en vecka sen.

3. Plutten hade lite oväntat kokat pasta istället för ris till Linas
viltmästarpanna, vilket är min lunch idag.

4. Jag har jobbat hemma idag (och verkligen jobbat också).

5. Vi har blivit filmjunkies. Biorummet är grymt!

6. Elsa.

Nu är vi ensamma igen...

... jag och Elsa. Jazztrumman har åkt hem till sin mamma idag och jag saknar henne faktiskt lite. Jazza alltså, hennes matte känner jag inte så bra. En så rackarns gosig, glad och kärvänlig hund som Jazzen kan inte bara försvinna obemärkt. En riktig mystrasa. Känner mig otroligt "hundsjuk" nu men det verkar som att jag och Korven kommer få fortsätta hänga ensamma ett tag framöver.

Det blev ju inga valpar från Klurbus, men kanske, kanske kan det bli en annan valp från Vickulas i sommar. Detta återstår att se. Att utöka familjen med ytterligare en kelpie är inget man riskerar att göra förhastat, men tålamod lär visst vara en dygd har jag hört. Får istället fokusera på att tävla ordentligt med Elsa under våren. Hoppas kunna göra debut i agility och spår, och sen är det på tiden att vi tar oss upp till Lkl 3. Det är ju tur att jag råkar ha världens bästa hund. Håll ögonen på henne.

Ps. Jag var tvungen att photoshoppa in en svans på Elsa. Hennes syntes inte i bilden och hon såg jättelarvig ut. Det blev inte jättebra. Förlåt.

The day after tomorrow

Aussie vs. kelpie

Som kanske framgått av bloggen är jag den här veckan extramatte åt aussien Jazza, 1 år. En fascinerande och lärorik upplevelse, eftersom Jazza och Elsa skiljer sig åt som natt och dag. Varje gång jag passar en annan hund inser jag också hur bra Elsa förstår mig och hur "bekväm" hon är. Som ett par gamla favoritjeans.

Jazza är en supercharmig hund och förmodligen det snällaste som någonsin tassat på denna jord. Hon är som en stor, mjuk, hårig boll som ständigt kräver ett tvåhandsgrepp. En hand för att klappa och en hand för att hindra tungkyssar.

Att träna är lite som att försöka styra en Ålandsfärja i jämförelse med en liten snabb motorbåt. Elsa är snabb och smidig, gör allting fort. Testar, gör fel, gör om, gör nytt, gör rätt. Fort, fort, fort. Jazza funderar istället. "Hmmm... vad sa du sa du... ligg? Jo... men vänta nu... Åååhej. Sådär. Nu ligger jag!!"

Igår skolkade vi från inomhusträningen men tränade lite hemma istället. Fotgående på vägen hem och apportering hemma. Det visade sig att Jazza kunde få det där snygga luftiga steget i fotgåendet som tex Klura och Simba har. Jag älskar det! Det är som passage nästan. Om jag var Jazzas matte skulle jag bara förstärka det.

Jag tycker att Elsa fortfarande är ung med sina snart 3 år, men i jämförelse med Jazza känns hon ibland väldigt mogen, som en lite mallig äldre syster som himlar med ögonen och suckar åt lilltjejen.

Saker som jag nu ser som fördelar hos Elsa:

• På morgonen sover hon tills jag satt på mig jackan
• Hon förstår alla mina direktioner - öh, du, där, dit, meh
• Snön sätter sig inte som stora klumpar i pälsen
• Det räcker att ha två händer
• Hon står still när man torkar tassar
• Hon är snabb och signalsäker
• Hon är kvar i position vid belöning
• När hon går i koppel drar hon, men alltid i riktning framåt

Idag har jag:

• huvudvärk
• betat av flera jobbiga saker på jobbet
• fascinerats av hundarna
• fått huset frikänt från husbock utan egentlig kontroll
• promenerat mycket
• stulit vägsalt från min far

Här kommer en liten bildserie på Elsa och Jazza i trädgården:

Jag är en enkel kvinna

Jag uppskattar alltid att få blommor från min älskling!

Snabbspolning genom åren

"Bomber-batman är fett ägig asså" - Valter D, 4 år

Valter låter lite som jag gjorde så sent som för 4-5 år sen, vilket är en smått skrämmande insikt. Jag har gjort en liten tidsresa de senaste dagarna, där gårdagens inlägg var en av hållplatserna. Idag åker vi vidare.

Jag är sex år och galen i hästar:

Jag är tio år och längtar efter pappa som är på skidresa i Österrike:

Några år senare går jag i mellanstadiet, är kär i Fabian och brevväxlar (skickar lappar) till honom.

När jag var tjugo drömde jag om hur den perfekta killen skulle vara. Snygg, självsäker, rolig. Rik, intelligent och gilla djur och natur. Vara trygg. Ha bra klädsmak och en snygg rumpa. Vara lång, vältränad och mörk. Varm, omtänksam och ödmjuk. Gilla att resa och vara händig. Trodde inte att jag skulle kunna få allt eftersom ingenting tydde på det. Den första var helt galen, den andra mest förvirrad och konstig. Den tredje var för självständig och den fjärde för osjälvständig. Den femte hade för många egna konstigheter att reda ut.

Jag har faktiskt inte allt nu heller. JG är varken lång eller mörk, men med full pott på resten så känns det som en fair deal. Och han finns på riktigt!

I sommar fyller jag 32 och inser vilken skillnad det är på livet nu och då. På livet nu och livet för bara några år sedan. Det finns många likheter mellan Valter D's språk och mitt när jag började blogga 2006. Allt var ägigt, fett och soft. Jag var olyckligt kär mest hela tiden, och varför jag slösade massa energi på Det Stora Ingentinget är idag helt obegripligt.

Jag inser också att hur jämngrått allting än må vara för tillfället, hur jävligt jag än tycker att det är att gå till jobbet just nu och hur tom jag än känner mig emellanåt så har jag ett så fantastiskt bra liv! Det är precis det liv jag drömde om en gång för länge sen. Hästarna som fyllde min värld har bytts mot hundar men det ångrar jag inte en sekund. I samma stund som jag skaffade Elsa tog allting en ny vändning. Jag fick något viktigt att prioritera och det bruna lilla luddet gör mig lycklig, varje dag!

15 minutes of fame - "Bilen hade väldigt bråttom"

Ovanstående fantastiska lilla artikel (tyvärr med anledning av en tragisk händelse) fanns att läsa i Expressen, lördagen den 24 juli 1993. Den stiliga flickan på den vänstra springaren är jag, och våra meningslösa iakttaganden fick som ni ser stort utrymme i media. Även Aftonskökan knackade på dörren mitt i natten för att höra oss berätta om bilen som snabbt passerat förbi.

Mina vänner ljög solidariskt för polisen om att de också sett taxin, fast i själva verket var det bara jag som såg den. Jag var dock för feg för att möta rättvisan ensam.

Det är än idag tveksamt om Blindmyran har förlåtit mig för att jag missade hennes fölsis dagen efter händelsen.

Jämngrått

Okej, söndagen var betydligt bättre än lördagen men den var ändå som allt annat just nu. Jämngrå. Jag känner mig trött, frustrerad, omotiverad och lam. Allt jag gör känns en smula oengagerat och det känns som om jag skulle behöva en rejäl spark i sidan för att vakna till liv.

Elsa gör i alla fall sitt bästa för att hålla mig på gott humör, något annat kan man inte anklaga henne för. I helgen har vi tränat stegförflyttningar och framförgående. Har börjat med stegförflyttningar där vi står mot varandra så att jag ska ha uppsikt över hur hon rör sig. Åt vänster går bra nu men till höger har vi inte kommit så långt än. Framförgåendet har gått bra inomhus och ytan inne räcker inte riktigt till nu.

Idag tränade vi utomhus på DTBK med Katarina och Fixa och då provade jag framförgåendet igen.Tyvärr funkade det inte alls så bra. När ytorna runt omkring blev stora blev Korvis på tok för ivrig, men jag antar att det bara är att öva vidare. I övrigt gick träningen så där. Elsa var lite överallt och bara halvt intresserad av att utföra uppdragen hon fick av mig. Blev lite störningsträning, några förberedande skotträningsruscher och inkallningar med apporten. Märks att vi är en smula ovana att träna utomhus.

Önskar att jobbet kunde vara lika inspirerande som Korven, men så är det inte. Istället känns det som att allt här går åt helvete och blir fiasko. Eller så är det bara så jag upplever det. Jämngrått.

Rekorddålig

Det här är den sämsta lördagen någonsin. Fi faen vad allt är trist.

Torsdagens HI-träning

Här kommer en liten filmsnutt från uppvisningen på torsdagens HI-träning. Min tanke var att tävlingsträna och göra tre moment som Elsa kan bra, så att svårigheten skulle bli att inte få belöning efter varje moment. Jag är nöjd med resultatet.

Dock blev det ju tyvärr dk på fjärren. Hon ligger och ser beredd ut, men när kommandot kommer så ligger hon bara kvar och fortsätter se beredd ut. Det här har ju hänt på tävling också, men jag vet inte riktigt hur man gör för att komma åt det.

Titta på filmen här!

För övrigt har jag en mighty träningsvärk idag.

Som ett barn

Jag känner mig som ett barn i trotsåldern.
Vill inget,
kan inget,
orkar inget.

Vill inte jobba, men inte heller gå därifrån. Vill inte acceptera men inte heller ta någon strid. Vill inte sitta hemma men inte heller hitta på något. Vill inte träna men inte heller låta bli. Vill unna mig något men är inte sugen. Kort sagt, ingenting är bra och ingenting är dåligt. Bara ett satans neutrum.

Har i alla fulla fall tillbringat en dryg timme i gymmet med PT-Tompa och hans vidriga övningar. Nästan bara TRX idag och jag känner mig helt skakis. Upptäckte en total avsaknad av muskler på insida lår och fick förstås en övning som ska råda bot på det. Om jag klarar att utföra den, vilket är högst osannolikt.

Fick också veta att jag egentligen inte går tillräckligt djupt ner när jag gör armhävningar (också i TRX förstås, vad trodde du?). Bröstet ska vara en knuten näve från golvet i vändningen och så lågt kan jag definitivt inte gå om jag ska kunna komma upp igen. Funderar på att lösa problemet genom att skaffa större bröst. F-kupa.

Jag kämpade i alla fall bra på träningen och jag tror att jag fick godkänt av Tompa också.

Nu ska jag fortsätta sura, ta en dusch och sen fråga Elsa om hon vill hitta på något.

Jag tog fel brallor ju!

Jag känner mig helt svullen idag och det är byxornas fel. Jag gillar egentligen de här jeansen, men problemet är att de sitter lite för tajt. Och ett ännu större problem är att för några år sen kunde jag inte ha dem, hur gärna jag än ville, därför att de var på tok för stora. Tungt.

Storleken på nedre delen av mig har verkligen ökat markant och jag inser ju att jag måste varit ganska smal tidigare. Fast saken är att jag aldrig sett mig så. Jag har aldrig tyckt att jag har varit så märkvärdigt tunn som jag måste ha varit i jämförelse med nu. Det känns väldigt otacksamt mot mig själv, speciellt som jag inte ser mig som tjock nu. Jag skulle inte ha något emot att gå ner några kilo men jag tycker ändå att jag är ganska fin som jag ser ut. Men det är jobbigt med brallorna...

Favorit i repris...

Nu säger det pang!

I tisdags hade jag min första session med Memea Molin för att få hjälp med hur jag ska jobba med Elsas skotträdsla. Hon är ju väldigt ojämn i sin rädsla, mycket är plats- och situationsbunden. Ibland reagerar hon kraftigt om det smäller, ibland inte alls. Jag har försökt se något mönster men inte lyckats, men att hon reagerar olika ser jag som något positivt. Det ska nog gå att träna bort och vill ju kunna tävla i bruks utan att behöva avstå massa moment!!

Hur som helst så var Memeas grundprincip att jag ska lära Korven en ritual för vad som händer när det smäller. Det första vi gjorde var att hon höll i Elsa i halsbandet och hetsade henne lite medan jag sprang bortåt med en leksak. Sen stannade jag, ropade "nu säger det pang!" och kastade iväg leksaken i riktning från Elsa. Sen fick hon springa och ta den. Det här förfarandet ska sedan utvecklas med ett litet ljud innan "nu säger det pang!" och så småningom ska jag i princip kunna skjuta ett skott och få Elsa att springa till mig, glad i hågen, för att leka.

Viktigt att tänka på är att det är bäst om jag är den som åstadkommer ljudet i början och att Elsa alltid ska springa mot mig och ljudet, aldrig bortåt. Råkar vi ut för smällar som skrämmer Elsa när vi är oförberedda får jag gå tillbaka lite i träningen.I framtiden är det dock meningen att jag ska kunna rädda såna situationer genom att säga "nu sa det pang!" och börja leka EFTER smällen.

Igår tränade vi lite lydnad i Kista. Jag är nöjd med Elsas insats men inte med min. Jag var lite för ofokuserad och gjorde vissa moment aningen för svåra för henne. På plussidan var dock att jag hade en plan för träningen och höll mig hyfsat till den, och att Elsa faktiskt var väldigt engagerad och duktig, trots att jag inte direkt hjälpte henne. En guldstjärna får jag ändå för att jag följde upp träningen i dagboken efteråt och skrev ner de misstag jag gjorde så att jag inte behöver göra dem igen.

Ikväll är det HI-träning igen och jag har en plan klar! Dock är det inte vanligt synd om Elsa idag, så vi får se hur det går. Hon har låtit som en pipleksak exakt hela förmiddagen.