Live från Stubnerkogel, 2251 m ö h

Så här har min dag varit hittills. Strålande och varm. Har fikat i en timme nu. Finns risk att jag bränner mig.

Ett separat erkännande också

Jag har ätit en apfelstrudel varje dag den här veckan. I tisdags åt jag en och en halv. Imorgon planerar jag att äta en blåbärsstrudel.

Hur många "heisse schoko mit sahne, bitte" det har blivit har jag inte ens fingrar till att räkna.

Men det är okej, det är semester. Och som kompensation har jag inte ätit något godis eller fikabröd alls från bussen på eftermiddagen. Inte ett enda! Det är rekord!

Solsken och fallskador

Idag åkte vi till Sportgastein. Det ligger några hundra meter högre än de andra topparna och utsikten är fantastisk!! Solen sken (högra bilden) och de breda och fina pisterna höll sig bra i princip hela dagen, med några undantag.

Jag körde omkull på förmiddagen och gjorde illa armbågen. Tänk att ett så litet ynkligt blåmärke, som det på den övre vänstra bilden, kan orsaka sådan smärta!! Skrapade i knät lite också (nedre vänstra bilden) men det störde i alla fall inte min åkning som armbågen gjorde. Tråkigt och irriterande. Först gjorde det ont konstant men nu börjar det kännas mycket bättre. Imorgon är jag nog frisk.

Blev ingen yoga idag men väl bastu, bubbelpool och lek i utomhuspoolen.

Djupare benböj

Och på den tredje dagen åkte vi till Dorfgastein. Blev ganska mycket skidåkning och jag kämpade för att, åtminstone bitvis, böja mer på benen. Backarna var hyfsade, vädret likaså. Men ibland kom dimman in och då var det som att köra med ögonbindel.

Jonas stod för "Dagens Fadäs" (aka Stavfelet) och förärades med pingla.

Efter skidåkningen blev det yoga, bastu och bad i poolen som vanligt. En härligt maxad dag.

Inte så mycket åkning

Imorse snöade det ymnigt ute och i backen var sikten till och från lika med noll. Så det blev inte så mycket åkning idag, bara ett par timmar. Och några av de åken var faktiskt riktigt fina.

Efter lunch (och apfelstrudelfika) kom vi tillbaka till hotellet. Yogade en halvtimme och hängde ensam i poolen i över 45 min. Simmade och lekte som om jag var barn på nytt.

En usel skiddag men i det stora hela ännu en fantastisk dag.

En perfekt första dag

Solsken. Fina backar. Åkte lagom länge. Åkte bättre än väntat. Drack varm choklad. Åt apfelstrufel. Yogade. Badade bubbelpool. Bastade. Drack fördrink. Hade trevligt.

Allt har varit perfekt.

13:00 framme

0 timmar kvar...

09:00 fortfarande på väg

4 timmar kvar...

21:20 fortfarande på väg

16 timmar kvar...

17:00 fortfarande på väg

20 timmar kvar...

13:20 fortfarande på väg

24 timmar kvar...

09:00 På väg mot Österrike!

28 timmar kvar...

Jag har tappat muskler

Sedan juni förra året pågår en kamp för att ta kontroll över min kost. Späkning kallar jag det, vilket får det att låta värre än det är. Det handlar egentligen om att dra ner på det onyttiga och att inte äta för mycket helt enkelt. Same old, same old.

För att hålla koll på kroppssammansättningen brukar PT-Tompa hjälpa mig att mäta just detta. I november gjorde jag en mätning begränsat bättre än gången innan. I december var det däremot stora, stora framsteg. Kändes riktigt bra.

I onsdags var det dags igen. Hade höga förväntningar, det ska erkännas. Och resultatet... ptja... allt beror på vad man vill uppnå.

Jag hade gått ner 2,5 kg men det var mest i minskad muskelmassa. Det är egentligen inget problem. Jag har en bra muskelvolym att ta av, och den minskade muskelmassan är jämt fördelad över kroppen. För löpning är resultatet nästan perfekt, förutom att jag har fått en liten extra fettinlagring kring bålen, som kan bero på att jag ätit för lite. Mindre muskler betyder mindre att släpa på när jag springer, vilket kanske också är förklaringen till varför löpningen går så bra just nu.

Så vad är då problemet? Jo, att jag vill bygga muskler, inte tappa dem. Jag vill förvisso bli snabb i löpningen, men jag vill inte ha en löparkropp. Jag vill ha en atletisk kropp. Så botemedlet nu blir att försöka äta lite mer så kroppen inte ställer in sig på svält. Och hoppas att nästa mätning ser bättre ut.

Nästa vecka ska jag dock inte fokusera nämnvärt på kosten, mer än att se till att jag dricker minst en varm choklad med vispgrädde om dagen. Det är dags för den årliga Österrikeresan och jag ser verkligen fram emot det. Ska bli så skönt att komma bort! Ser till och med fram emot 25 timmar i buss. Total avkoppling.

Vissa av mina reskamrater känns däremot lite nervösa. För att inte säga övertaggade. Jag vet inte.

Skidklar!

Det är ljusare nu

Det känns i hela kroppen. Himlen har en ny nyans. Det finns hopp!

Nu ska bara snön bort. Snart är det över!!

Frustration på simpasset

Sjätte tillfället på crawlkursen. Först ska sägas att jag var lite ut slag redan innan. Trumpen, frånvarande och otaggad. Dålig tajming på det, eftersom jag egentligen längtat efter kursen.

Efter insimmet delades vi in i två grupper, en teknikgrupp och en intervallgrupp. Ena simfröken sa att jag fick välja grupp, den andra att jag skulle vara i intervallgruppen. Jag valde ändå teknikgruppen, men det kanske var fel av mig. Allt blev bara värre av det.

För att göra en lång historia kort så fick jag information som jag inte förstod om hur jag skulle förbättra min teknik (som jag samtidigt fick höra var bra) men de ändringar jag försökte mig på följdes inte upp så jag vet inte om jag gjorde rätt eller inte. Mycket tid plaskade jag runt på egen hand. På slutet fick jag lite hjälp att gå igenom allt, men jag uppfattade den informationen som tvärt emot vad jag fått lära mig tidigare. Och istället för att få prova mig fram och reda ut begreppen fick jag göra en övning som inte hjälpte mig alls, och sen var kurstiden slut. Gah! Jag och simfröken pratar inte alltid samma språk.

Det han (ja, båda simfröknarna är hanar) försökte hjälpa mig med var nog egentligen varför jag är så långsam. Det var i alla fall slutklämmen. Jag gör helt rätt och borde glida bättre genom vattnet än jag gör. Sa han. Och jag kan hålla med för folk simmar fortfarande in i mig. Men kursen gjorde mig mer förvirrad än någonsin och nu har jag ingen aning om var jag står. Och så är det två veckors uppehåll...

Anmälde mig i alla fall till steg 3 idag. Bättre lycka nästa gång kanske...

Kill your darlings

Vi håller på med ett nytt renoveringsprojekt hemma. Ett stort. Hela entréplanet ska göras om. Ytterväggarna ska isoleras, vi ska lägga nytt golv med golvvärme och vi ska göra om köket. Hantverkarna kommer i juni. Vi har redan hela vardagsrummet fyllt med gips- och spånskivor, så på den fronten är vi redo.

Men så är det det här med kök. Redan för ett år sedan var vi hos Noblessa, som ritade nedanstående förslag åt oss:

Jag blev direkt förälskad i det här köket och inget förslag efter det här har riktigt fallit mig i smaken.

Tills nu.

I tisdags var var i hos Kvänum. Och jag blev kär igen. Köksplaneraren där, en dam med gedigen erfarenhet, ändrade på flera av de saker jag tyckte absolut bäst om med Noblessas kök, och jag köpte allting rakt av. Hon motiverade sina ändringar SÅ bra. Så här såg hennes förslag ut:

Hela köket är så sinnessjukt fint att jag vill gråta. Jag vill gråta för att det kostade precis så mycket som man kunde tro. Nästan ännu mer. Väldigt mycket mer än Noblessaköket. Väldigt mycket mer än vad jag önskade att det skulle kosta. Men stilen på det, detaljerna, rymden i rummet.... ååh. Vill ha!!! Nu!

Vad det blir får vi se. Men eftersom varken jag eller JG just nu är ek. ob. så kanske det är så här det slutar:

Trangiakök. Men det är ju också bra...

Pay it forward

Jag har mina vänner att tacka för mitt aktiva liv. Mycket av min träning har inspirerats av dem. Hade inte mina vänner fått in mig på det spår jag är idag så hade jag inte tränat som jag gör. Visst är det jag själv som utför all träning, är den som svettas och sliter, men utan att få en fot i rumpan hade jag aldrig kommit igång så här.

Sara är skyldig till två av de saker jag ägnar mig mest åt. Löpning och yoga. Det var Saras ord om härlig morgonyoga som fick mig att börja själv och sedan själv hitta den fantastiska känslan i det. Och det var i hennes sällskap som jag fastnade för långdistanslöpning.

Martind (med d som i Lindad ) tog med mig till gymmet. Med styrkeprogram från Ove Rytter (eller vem det nu var) så lotsades jag mellan maskinerna. Tog i så jag blev blå utan att stången i Smith-maskinen rörde sig en millimeter. Men jag gillade det och sju år senare är jag kvar i samma gym.

Gunnika var den som fick mig att klättra på väggarna. Medan jag med ångest och höjdskräck drog mig uppåt stod hon tålmodigt under och peppade. Det senaste året har jag nästan inte klättrat alls, men det är bara i praktiken jag har ett uppehåll. Inte i tanken.

Jontan tog med mig och vandrade. Min kärlek för att vara ute i naturen grundade nog min morfar redan när jag var liten genom att ta med mig på åtskilliga promenader längs "Hemliga stigen", men det var Jonas som fick mig att uppskatta det storslagna med fjällvandring.

Sedan inspireras jag förstås av att läsa en rad olika träningsbloggar, men det handlar mest om att själv få motivation av att läsa om hur andra kämpar. Det är inte så grenspecifikt utan mer övergripande.

Min förhoppning är inte bara att jag lyckats ta tillvara det som mina vänner har gett mig, utan att jag också lyckats förmedla samma lust för träning vidare. Det känns bra att veta att det är jag som har lurat mamma, pappa och Jonas till gymmet. Jag blir glad av varje människa som jag kan motivera till ett mer aktivt liv, för träningen har gett mig så otroligt mycket själv.

Pay it forward!!

Spanska ridskolan - och idag känns det bättre!

En god natts sömn senare så känns det lite bättre igen. Dessutom hade vi en bra inomhusträning i Arningehallen imorse, jag och Reka. Jag fick nytt hopp.

Fortsatte öva mycket ställande med externbelöning bakom, och den här gången tyckte jag det blev bättre effekt än senast. Ett distinkt och snabbt ställande och hon stannade med största delen av sin vikt på bakbenen, beredd att sticka på belöningen. Kändes bra! Tänk bakåt!!

Dessutom ska jag byta ut stanna-ordet. Just "stanna" använder jag rätt mycket till vardags utan att riktigt se till att det efterlevs till 100%. Så i framtiden blir det "stå" istället, och det ska betyda ett snabbt, snyggt ställande...

Tog tag i det sorgebarn som vårt fotgåendet är också. Fast så sorgligt tycker jag inte att det är när vi tränar. Inte så illa som det blir på tävling. Behöver verkligen tävlingsträna! Och vara noga med mina kriterier under träning. Hur jävla svårt ska det egentligen vara?

En tredje sak jag har tänkt på är "Spanska ridskolan". När jag var liten fick jag lära mig att man alltid tränar hästarna där med full uppvisningsmundering, för att det inte ska vara någon skillnad mellan träning och uppvisning. Det här borde jag ta till mig. När jag tränar är det leksaker i fickorna, godispåsar som sticker ut och jag har alltid klickern i högerhanden. Allt det är borta på tävling och det kanske inte känns så himla roligt för Reka att visa upp sig från sin bästa sida då, när det inte verkar finnas belöning inom räckhåll. Det är i alla fall värt att tänka på.

Lydnadsfiasko på Ekerö

Jag har varit så deprimerad och frustrerad idag att jag velat vända ut och in på mig själv för att bli av med ångesten.

Startade lydnadsklass 1 igen med Reka och var helt säker på att vi skulle ta vårt sista 1:a pris i klass ett. Göra bästa tävlingen hittills. Allt framöver är planerat enligt det. Istället nollar vi läggandet, och trots att jag ser att hon inte lägger sig så har jag inte ens sinnesnärvaro nog att försöka mig på att ordna det med ett dk. Gissar att hon inte la sig för att vi har tränat rätt mycket ställande sista tiden, för att försöka komma till rätta med det. Och inte ens det har vi lyckats med, fortfarande lika usla poäng. Fotgåendet samma fiasko som alltid. FAAAAAN!!

Poängen såg ut så här:

Platsliggning 10
Tandvisning 10
Linförighet 6,5 (ojämn pos, drar sig före, snett sitt)
Läggande 0
Inkallande 9,5 (strul avslut)
Ställande 7 (sent ställande)
Apportering 10
Hopp över hinder 10
Helhetsintryck 8,5

Totalt 154,5 poäng och ett 2:a pris. FAAAAAN!!

Känner mig inte särskilt peppad att gå vidare nu men jag hoppas jag kan glömma och ta nya tag. Jag tror att både jag och Rekan var lite ofokuserade innan starten idag. Reka kollade på de andra hundarna, vilket hon aldrig brukar göra och jag var nog inte riktigt med i huvudet. Glömde fokusera på att ha roligt med Lill-Tratt och vara tydlig, vilket är de tankar jag brukar försöka ha i huvudet.

Var supertrött och ledsen när jag kom hem efter tävlingen och hade ingen som helst lust att dra på mig löparkläder och försöka få ihop 20 km, men efter att ha sovit i lite mer än en timme så stack jag iväg i alla fall. Och jag fick ihop mina kilometer, vilket var tur. Min självkänsla hade inte mått bra av ännu ett misslyckande idag.

FAAAAAN!!

Rekas agilitytävling

Började med agilityloppet där vi diskade oss. På ett bra sätt! Hon satte tassarna på gungan vid fel tillfälle och sprang tillbaka genom en tunnel men resten fungerade bra.

Hopploppet är jag väldigt, VÄLDIGT nöjd med. 5 fel i slalom fick vi, men för kanske första gången någonsin så handlade jag som planerat och gjorde vad jag kunde för att hjälpa henne rätt. Synd på felen, vi förtjänade en nolla.