Pay it forward

Jag har mina vänner att tacka för mitt aktiva liv. Mycket av min träning har inspirerats av dem. Hade inte mina vänner fått in mig på det spår jag är idag så hade jag inte tränat som jag gör. Visst är det jag själv som utför all träning, är den som svettas och sliter, men utan att få en fot i rumpan hade jag aldrig kommit igång så här.

Sara är skyldig till två av de saker jag ägnar mig mest åt. Löpning och yoga. Det var Saras ord om härlig morgonyoga som fick mig att börja själv och sedan själv hitta den fantastiska känslan i det. Och det var i hennes sällskap som jag fastnade för långdistanslöpning.

Martind (med d som i Lindad ) tog med mig till gymmet. Med styrkeprogram från Ove Rytter (eller vem det nu var) så lotsades jag mellan maskinerna. Tog i så jag blev blå utan att stången i Smith-maskinen rörde sig en millimeter. Men jag gillade det och sju år senare är jag kvar i samma gym.

Gunnika var den som fick mig att klättra på väggarna. Medan jag med ångest och höjdskräck drog mig uppåt stod hon tålmodigt under och peppade. Det senaste året har jag nästan inte klättrat alls, men det är bara i praktiken jag har ett uppehåll. Inte i tanken.

Jontan tog med mig och vandrade. Min kärlek för att vara ute i naturen grundade nog min morfar redan när jag var liten genom att ta med mig på åtskilliga promenader längs "Hemliga stigen", men det var Jonas som fick mig att uppskatta det storslagna med fjällvandring.

Sedan inspireras jag förstås av att läsa en rad olika träningsbloggar, men det handlar mest om att själv få motivation av att läsa om hur andra kämpar. Det är inte så grenspecifikt utan mer övergripande.

Min förhoppning är inte bara att jag lyckats ta tillvara det som mina vänner har gett mig, utan att jag också lyckats förmedla samma lust för träning vidare. Det känns bra att veta att det är jag som har lurat mamma, pappa och Jonas till gymmet. Jag blir glad av varje människa som jag kan motivera till ett mer aktivt liv, för träningen har gett mig så otroligt mycket själv.

Pay it forward!!