Statusrapport

Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.

Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.

I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.

Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.

Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.

Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.

Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.

Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...

Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.

Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.