Det här var det hemskaste träningspasset på evigheter. Benen skrek om nåd (givetvis för döva öron) och jag ville gråta. Fredrich hade, antagligen för att vara snäll, bokat in mig på instruktion (sån som ingår när man köper kort) efter vårt pass, vilket innebar att vi hade hela 1½ härlig timme att träna på. Det kändes som tre dagar och jag hatade honom innerligt nästan hela tiden. Fick en något vänligare inställning när han hjälpte mig att fixa växlarna på min cykel efteråt.
Det är med svår ångest jag nu ser fram emot nästa gång jag måste träna det här passet, vilket är redan nästa vecka. Pust och stön. Jag är trött.
Det är med svår ångest jag nu ser fram emot nästa gång jag måste träna det här passet, vilket är redan nästa vecka. Pust och stön. Jag är trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar