Jag är idag inne på min 9:e sjukdag. NIO dagars helvete. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var så här sjuk, så här länge senast. Kanske har det aldrig hänt. Men nu händer det och jag undrar varför och om det aldrig ska ta slut?
Lördag 31 mars - tisdag 3 april - Sjukdomsfas 1
Blev lite risig under lördagen. Det smög sig på men jag trodde länge att jag skulle springa långpass på söndagen. Det skulle jag inte. På natten mot söndagen blev jag riktigt dålig. Var hemma från jobbet måndag och tisdag. Kände mig förkyld och febrig men klarade att gå korta promenader med hundarna. Kände mig bättre på tisdagsmorgonen och var ganska säker på att jag var på väg att bli frisk. Snuvan var i princip borta.
Onsdag 4 april - lördag 7 april - Sjukdomsfas 2
På tisdagseftermiddagen blev jag sämre igen. Halsen började göra ont och jag kände mig febrig. Var tvungen att jobba på onsdagen trots att jag inte kunde prata när jag vaknade. Halsen gjorde ont och jag hade ingen kraft att få fram orden. Fick viska. Orkade inte vara uppe när jag kom från jobbet. Torsdagen var absolut värsta dagen. Sov dåligt på natten pga halsont. Den var som ett öppet sår och jag kunde inte svälja. Att hosta var hemskt. Orkade inte gå ur sängen, ville inte äta. Fortfarande mycket ont i halsen och febrig på fredagen men då åkte vi till landet. Orkade fortfarande inte vara uppe men kunde prata igen. Blev lite piggare på kvällen men på lördagsmorgonen mådde jag riktigt risigt igen. Huvudvärk och ont i halsen. Vilade under dagen och blev bättre framåt kvällen. Åt ordentligt!
Söndag 8 april - pågående - Sjukdomsfas 3
Mådde bättre när jag vaknade men under dagen tilltog förkylningen. Täppt i näsan och en rejäl hosta. Halsontet så gott som borta men huvudvärken kvar. Åkte hem från landet, vilade hemma. Vaknade idag och kände mig piggare igen, men är fortfarande förkyld och har hosta som inte släpper. Fick huvudvärk när jag satte mig upp i sängen. Är trött och mår bättre men inte bra. Axlarna värker. Försöker låta bli att knapra för mycket Ipren eftersom jag gjort det så många dagar nu, men jag tar till det vid kris, eftersom min egen privata del av vårdsektorn, Ds. Hammarlund, har sagt att det är okej.
Imorgon ska jag gå till doktorn. Ångrar att jag inte ringde i torsdags, men jag hade å andra sidan aldrig orkat ge mig iväg någonstans då. Dessutom trodde jag inte att det skulle gå så här långt.
Det som oroar mig är all träning jag missar. Tänkte länge väldigt optimistiskt, till att börja med att jag skulle kunna ta igen förra söndagens missade långpass i torsdags. När jag insåg att det inte skulle gå var jag rätt övertygad om att kunna springa igår. Nu hoppas jag att jag kommer kunna börja träna lite lätt framåt nästa helg. I bästa fall. Den här sjukprylen har slitit rejält på mig, det känner jag. Kommer ta lång tid för mig att återhämta mig och komma tillbaka i tidigare form. Får nog räkna med åtminstone några veckor. Problemet är att vi åker till Miami om tre veckor och när vi kommer hem är det dags för maran...
Jag kommer klara det uppdraget men de senaste veckorna har inte blivit som jag tänkt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar