Jämtlandstriangeln

I helgen som var utdelades förra årets julklapp till M&D - en vandring runt Jämtlandstriangeln tillsammans med mig, JG och flickorna.

Dag 1, Storulvån - Blåhammaren
Första dagens vandring bjöd på pigga ben och strålande bra väder. Sträckan till Blåhammaren är 12 km och mestadels uppför, men M&D pinnade på bra. Pappa med 16 kg på ryggen, mamma med 5 kg, jag med 12,5 kg och Jonas med 12 kg. Hundarna bar knappt 1,5 kg var, vilket var deras egen mat. Vi försökte stanna ungefär var tredje kilometer och fika, äta noshörningsgodis (man blandar choklad och noshörningar, men det är bara chokladen som är god) och lunch.

Strax innan kl. 16 var vi uppe vid Blåhammaren och M&D checkades in i ett hundrum med två bäddar i annexet. Rummet fick ett svalt mottagande av de äldre, men hundarna som var jättetrötta tyckte att rummet var toppen. Jag och Jonas reste vårt tält bakom fjällstationen, och sedan drack vi öl och hängde inomhus i väntan på middagen.

Just den här dagen var det 103 gäster på Blåhammaren, och de har 64 bäddar. Det låg mycket logistik bakom middagsserveringen och man tussades ihop med andra sällskap vid bordet. Jag var trött efter dagen och kände inte alls för att socialisera med okända människor, men vårt bordssällskap var trevligt och det var inte alls deras fel att middagen kändes som en oändligt lång pest och pina. Även om maten var god.

Under natten drog regnet in och när vi vaknade morgonen efter var tältet blött och expeditionens deltagare en smula trötta och missmodiga. Gårdagens promenad gjorde sig påmind i kroppen och ryktet gick att förhållandena på Sylarnas fjällstation var ännu enklare än på Blåhammaren. Vissa i sällskapet var i det här läget mycket motvilliga till att fortsätta.

Dag 2, Blåhammaren - Sylarna
Efter en demokratisk omröstning och lite pepptalk bestämde vi oss ändå för att fortsätta. Regnkläder togs på och det blöta tältet packades ihop. Sträckan vi hade framför oss var 19 km, varav ca 7 km nedför, sedan ett plattare parti och slutligen ca 7 km uppåt mot Sylarna.

Regnet höll i sig hela dagen och gjorde terrängen blöt och lerig. Som tur var hade vi den relativt kraftiga vinden i ryggen, annars hade det varit mycket värre. Tempot var betydligt lägre den här dagen, men i gengäld gjorde vi inte lika många stopp. Totalt sett höll vi ändå igång väldigt länge och jag blev blöt om byxorna redan från start och mot slutet fick jag ont i ovansidan av fötterna. Sista biten upp till Sylarna kändes oändlig, men till slut kom vi fram.

Jag och JG hade tänkt tälta även här men det urusla vädret gjorde att vi istället tog in på ett hundrum i annexet, som vi hade tur att få helt själva, trots att det var ett fyrbäddsrum. M&D fick ett dubbelrum inne på fjällstationen, som gjorde stor succé. Lagade en härlig italiensk middag i självhushållet (tortellini) och avslutade med lite godis innan vi stupade i säng.

Dag 3, Sylarna - Storulvån
Humöret var betydligt bättre vid frukosten den här morgonen. Väderleksrapporten utlovade sol men medan vi åt snöade det utanför fönstret och vinden var kraftig och isande kall. Vinter. Vi hade nu 16 km att se fram emot, mestadels nedför.

Vi kom iväg och höll ett bra tempo till en början. Maten och komforten vid Storulvån lockade och kilometer efter kilometer avverkades. Vi hade ömsom sol, ömsom regn, ömsom snö. Varmt, kallt, blött, blåsigt. Suck. Åt lunch när vi var ungefär halvvägs, och solen sken medan den tillagades men lagom tills vi skulle äta kom regnet igen och gjorde den ganska äckliga lunchen till en ännu mindre trevlig upplevelse.

Mamman fick problem med ryggen och sista sträckan turades vi andra om att bära hennes packning. Kände mig hur stark som helst när jag gick där med dubbla ryggsäckar, helt obekymrad över den extra tyngden. Skön känsla!

Med två kilometer kvar till Storulvån är det en hängbro som måste passeras. En hängbro med god sikt rakt ner i forsen under och några kedjor som "staket" på sidorna. Jag var ganska kaxig innan, kände mig inte alls orolig över att gå över bron eftersom jag blivit tuffare sedan jag började (och därefter slutade?) klättra. Tog hundarna och marscherade över först av alla, men upptäckte när jag var halvvägs ut att jag inte alls var särskilt tuff och ball. Vinglade till och kände hur det susade i huvudet men insåg att det var dåligt om min ännu mer höjdrädda mor såg mig bryta ihop på bron. Alltså tog jag mig samman och gick över, allt enligt mottot vi talat om under vandringen -"Pain is just a state of mind, and mind can be controlled".

Väl framme checkade vi in i våra rum, duschade och avslutade med mousserande vin och middag på fjällstationen. Lite stel och trött i benen, men stolt över M&D som genomfört sin allra första (och sista?) vandring med bravur godkänt!