Trötthet, Ångaloppet och lite gnäll

I morse var jag trött. Trots att jag la mig vid 20-tiden igår kväll och tog sovmorgon till kl. 7 idag. Låg visserligen och läste en timme, och blev dessutom väckt vid 22-tiden av Jonas (faktum är att jag inte minns mycket av det samtalet) och strax innan kl. 4 av någon med okänt nummer (den enda som brukar ringa om nätterna är en kille jag var ihop med ca 2 månader för 16 år sedan och det var säkert han. Vrickat, jag vet.)

Hade tänkt köra ett pass yoga i morse men jag orkade inte. Tror att söndagens bravader i Ångaloppet tog mer på mig än vad jag först trott. Både mentalt och fysiskt. Just nu känns det helt orimligt att jag utan fruktan kastade mig handlöst ner i det 17-gradigt iskalla vattnet och simmade bland sjögräs och näckrosor. Om och om igen.

Men jag kommer säkert göra det igen. Tror inte det ska vara allt för svårt att slipa på tiden till nästa år, eller vad säger du Linda? Med bara lite vassare simning kanske vi kan kapa så mycket som en halvtimme. De som vann årets lopp var simmare, och de tog sig från täten till toppen under havsvarvet där den mesta simningen låg. Att kunna springa snabbt tjänar man inte så mycket på, eftersom den kraftigt kuperade terrängen bromsade upp tempot rejält. Starka ben är däremot bra.

För övrigt har jag gått in i väggen nu. Efter-lunch-koma. Eller, egentligen kom det när jag fick veta att ett museum tar 4000 kr för en gruppvisning med max 20 deltagare. 8000 kr för en busslast pansjon. Då blev jag trött och lite upprörd. Kommer man som enskild besökare kostar det 80 kr per person, vilket alltså motsvarar 1600 kr för en grupp på 20. Hur fan kan man ha en så omotiverat stor prisökning för en grupp? Varför? Vem har bestämt att så måste det bli? Vill de inte ha besökare? Orkar inte!

Här kommer istället en uppmuntrande film från varvningen vid Ångaloppet: