Jag har nu definitivt lärt mig skillnaden mellan att vara lite rädd och att vara riktigt, riktigt rädd. Att se en läskig film, att cykla MTB eller att Securitas ringer och säger att larmet har gått hemma när ingen borde vara där är otäckt. Man kan känna sig rädd men det är ingenting mot hur riktig rädsla kan kännas.
En nyttig och lärorik insikt.
I augusti var första gången jag blev riktigt rädd. Jonas var i London och jag låg hemma och sov. Vaknade av att ytterdörren öppnades med ett gnisslande och att någon rörde sig i hallen. Min kropp frös till is. Jonas skulle inte komma förrän dagen efter och nu var det uppenbart att någon stod i vår hall. Jag ropade hallå och fick samma ord tillbaka från en främmande röst. Jag frågade vem det var och den främmande rösten svarade "Jonas". Jag trodde på det först när jag hörde honom komma upp för trappan och jag kände igen hans steg.
Igår kväll var andra gången jag blev rädd på riktigt. Mamma bör sluta läsa nu.
Vi är på landet nu och jag som alltid har varit lite mörkrädd och velat ha sällskap ut till dasset när det är mörkt bestämde mig för att växa upp och sluta vara rädd. Jag har ju sprungit i mörker flera gånger senaste tiden utan att reflektera över någon rädsla, så jag tänkte att jag är botad. Därför fick Jonas tillåtelse att gå in i huset igår medan jag kvällskissade.
En kort stund efter att ytterdörren stängts var det som att något dunkade in i dasset. Som att någon slängde sig mot väggen och fick hela huset att skallra. Återigen frös min kropp till is. Det här var inget diffust litet ljud som jag kunde ha misstolkat och förstorat. Skrek på Jonas fast jag visste att han inte skulle höra mig. Sen satt jag knäpptyst. Då hörde jag återigen ett ljud; ljudet av någon eller något som rörde sig i närheten. En kort stund, sen var det tyst igen. Jag skrek på Jonas en gång till, vilket förstås fortfarande var lika meningslöst. Hade ingen telefon med mig och såg bara två alternativ: sitta kvar med dörren låst (med världens minsta hasp som lätt som en plätt kunde huff 'n puffas av) tills Jontan saknade mig eller att ge järnet upp till huset. Jag valde alternativ två och överlevde.
Min puls när jag kom upp till stugan var ungefär lika hög som den är nu när jag återberättar det som hände.
Det som stör mig mest är att jag inte har någon förklaring till vad det var som lät. Ett djur borde rimligtvis ha flytt när jag skrek på Jonas första gången. Ett djur borde inte ha sprungit in i väggen så att den skallrade. Det blåste inte så inget kan ha vält mot dasset. Har försökt tänka att allt bara hände i mitt huvud men jag vet att det inte var så.
Faktum är att det påverkade mig så mycket att jag inte ens vågade gå på dasset i morse när det var ljust, förrän Jonas hade följt med och kollat att allt såg normalt ut. Han ville göra det redan igår kväll men jag har ju sett en och annan skräckfilm och vet att det är precis så man INTE ska göra.
Ikväll tror jag att jag tar med mig luftgeväret ner. Eller kissar på potta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar