Mallorca med morsan

Jag är hemma igen efter nio lyxiga dagar i Alcudia på Mallorca tillsammans med mamma. Det var en simester, men jag och mamsen hann ändå med att ha det mysigt och göra utflykter.

Vi bodde fint i en taklägenhet på Viva Blue i Platja de Muro. Samma gamla vanliga alltså, fast med lite lyxigare standard. Jacuzzi och egen solterrass.

En dag hyrde vi bil och åkte på utflykt. Första stoppet var en utsiktsplats på vägen mot Formentor - Mirador Es Colomer. Otroligt fin plats, och där fanns mycket mer att upptäcka i området för en annan gång.

Sedan fortsatte vi på slingriga bergsvägar till Sa Calobra, där vi promenerade vidare in i dalen, genom en spännande tunnel, till Torrent de Pareis. Ännu en plats som skulle kunna ges mer tid. Det sägs att man kan vandra in i dalen och upp i bergen.

Vägen hem gick över Puig Major och vidare till Soller. Där hittade vi ett mysigt litet fik som hade svingoda munkar.

En av dagarna promenerade vi längs stranden in till Alcudia och gick på marknaden, åt lunch och försökte shoppa lite. Tyvärr var många affärer stängda på söndagar efter kl. 14, så det blev inte mycket handlat.

Övrig tid hängde vi mest på hotellet, solade, läste (klämde fyra deckare), gick små promenader och tränade på gymmet eller på takterrassen.

Det regnade när vi kom (någon typ av katastrofsituation hade uppstått och flera människor hade dött) och det regnade när vi åkte hem. Riktigt jävla mycket. Så mycket att taxiresan till flygplatsen var riktigt obehaglig, eftersom vägarna av vatten som forsade ner från bergen.

Själva simmandet får ett eget blogginlägg.

Plattformen

I helgen har jag gått i skola på Bosön. Utbildningen Plattformen var på två dagar och hölls av SISU idrottsutbildarna. Plattformen är (åtminstone i två månader till) första steget att gå om man vill bli tränare eller idrottsledare för barn och ungdomar mellan 7-15 år. Den riktar sig också till redan aktiva personer som vill utvecklas och bli bättre och tryggare i sin tränarroll, men ännu inte gått någon formell tränarutbildning.

Jag gick plattformen eftersom den är ett krav för att få gå en utbildning som heter Simlinjeassistent, vilket jag ska göra på höstlovet. Det i sin tur är första steget mot att bli licensierad simtränare.

Tycker helgen var riktigt givande, långt mer än jag vågat hoppas på. Jag lärde mig massor av intressanta saker om både kids i allmänhet och träning i synnerhet. Teoripassen var omväxlande och varje dag hade vi dessutom ett 90 minuter långt fyspass.

Inriktningen på fyspassen var förstås träning för barn i 7-15 år, och jag kan säga att min, lite äldre, kropp blev ganska förvirrad och chockad av att hoppa grodhopp, åla, krypa, rulla, springa jättefort och vara explosiv. Men det var väldigt roligt att försöka och träningsvärken var given.

Jag var orolig att helgen skulle vara ett sömnpiller men det var raka motsatsen. Fick massor av energi och nya kunskaper! Stort tack till kursledaren Tove som verkligen var toppen och maximerade möjligheterna att ta in och behålla all information vi fick.

London med chicksen

I helgen var jag i London med mina görlfränds. Fyra dagar med strålande sol, god mat, shopping och massor av promenerande.

Vi åkte tidigt på torsdagsmorgonen och checkade in på vårt hotell Park Plaza Sherlock Holmes ungefär vid lunch. Perfekt läge på hotellet nära Baker Street och dess fyra tunnelbanelinjer. Fräscha rum men minuspoäng för badrumsväggen i frostat glas. Det kändes som offentlig verksamhet där inne, och jag får förstoppning bara av tanken.

Vi åkte en mysig båttur på Themsen, promenerade runt och kollade in Buckingham palace, Westminister Abbey, en inplastad Big Ben, Towern, Green park, Hyde park, Harrods, Debenhams och Covent Garden.



På lördagen var vi och såg Lejonkungen på Lyceum Theatre. Fantastisk föreställning med helt otroliga kostymer. Skulle gärna ha både en zebra och en hyena för hemmabruk och eventuella framtida maskerader.

En fin afternoon tea hann vi också peta i oss. Hade gärna sett att det blivit fler, men vi åt liksom hela tiden ändå, så det var svårt att få till. Man kan konstatera att London är väldigt stort och det finns MYCKET att göra, men jag tyckte vi valde rätt saker hela tiden.

Självklart besökte vi även Madame Tussauds. Vi gick dit precis när de öppnade och trots att det var en högst komplicerad incheckning så slapp vi i alla fall stå i kö. Tyckte kvaliteten på dockorna varierade ganska mycket, men överlag är det ett coolt museum. Jag skulle gärna lägga till en Stormtrooperutrustning till tidigare nämnda maskeradlåda.

Första kvällen åt vi på Bella Italia, en liten kvarterskrog bredvid hotellet. Maten var god men höjdpunkten var ändå servitrisen som inte kunde rekommendera något vin till min kyckling eftersom hon var vegetarian.

Andra kvällen åt vi på Zuma, en trendig japansk resturang av typen fine dining. Avsmakningsmenyn gjorde mig helt exalterad. SÅ gott och helt utanför min matiga komfortzon. Verkligen bra!

Tredje kvällen var vi på Cinnamon Club, en diskret men fin indisk restaurang. Inredning och läge var lovande, men varken service eller mat imponerade, även om allting var gott.

Jag var glad över att få se så många olika delar av London under våra promenader och tunnelbanefärder. Vi gjorde mycket men det var ändå med en känsla av spontanitet.

Uppskattade särskilt att kunna göra ett besök i Vivobarefoots flagship store och att jag hittade en fin julgranskula på Harrods som minne av resan.

Det enda jag inte vill göra är att gå igenom utgifterna för helgen...

Sockerbröllop

Jag älskar dig mer än ord kan beskriva.

Träning som gör mig...

Jag har inget emot att låta träningen vara jobbig, men när den blir FÖR tuff på ett sånt sätt att jag inte har kontroll, då blir det tråkigt. Jag har haft några såna pass i gymmet det gångna året och min senaste MTB-tur knäckte min motivation totalt.

Om jag har sällskap när jag tränar är toleransnivån en aning högre och träningen blir oftast väldigt mycket roligare när man delar den med någon.

Igår morse återupptog jag och pappan en fin gammal tradition av tisdagsmorgonträning i gymmet. Vi körde gemensamma övningar och startade, precis som på den gamla goda tiden, med några ben- och rövmördare i TRX:en. Träningsvärken idag är ett faktum!

Inte jag eller Stina. Stulen från Edb.

Hade knappt blivit torr bakom öronen efter gympasset när det var dags att dra till Eriksdalsbadet för lunchsimning med Stina. Ett riktigt lyxpass med hjälpmedel mest hela tiden. Men också jättejobbigt på ett skönt sätt. Kände mig stark och beslutsam. Och så var vi ju två som kunde pusha varandra genom tröskelfemtior och medleyhundringar.

Körde ett simpass imorse också med SUPERFIN känsla. Tyckte jag forsade fram genom vattnet med perfekt position. Men det gick så långsamt. Så. Jävla. Långsamt! Jag skojar inte. Det bekräftades av inte mindre än två olika klockor.

Nu var det visserligen inte meningen att jag skulle simma så värst jättefort just idag, men det är ändå jävligt störigt och irriterande på alla vis att inte perfekt känsla kan kopplas ihop med bra fart.

Plupp omkull

Så här såg det ut hemma hos oss i torsdags. Vårt stora, fina Åkeröäppelträd vajade lätt i vinden och gned sina grenar mot det allt mer nedgångna garaget.

Jag och JG krattade äpplen och päron till förbannelse under träden, och när vi gjorde det upptäckte vi en spricka i Åkeröträdets stam. Sprickan var då något mindre än på bilden ovan och gjorde att en av trädets stora armar lutade sig mot garagetaket, som pga sitt skick gett vika en aning.

Vi kontaktade då ett flertal trädbeskärningsfirmor samt la ut förfrågan på offerta för att få hjälp att ta ner trädet. Ingen större brådska.

I lördags när jag åkte och simmade var allt som vanligt. Sen fick jag de här bilderna från Jonas. Eftersom det blåste ganska kraftigt i lördags så måste vinden fått tag i kronan och dragit grenen som lutade mot taket över kanten. Och vips så hade halva trädet fällt sig själv. PLUPP OMKULL!!!

I hörnet där Åkeröträdet står finns även ett gigantisch gråpäronträd och ytterligare ett äppelträd av oklar sort. Alla dessa träd är pensionerade och beskärs inte längre. Därav gigantischheten. Vi har länge fört diskussioner om att ta ner något av dessa träd, men inte riktigt kunnat bestämma oss.

Nu behöver vi inte fundera längre. Problemet är att även päronträdet är ruttet inuti och i Åkeröträdets fall fick sig det andra äppelträdet också en körare. Tar vi bort alla tre blir det så luftigt och öppet i hörnan att jag får torgskräck.

Någon som har ett stort, yvigt träd att donera? Gärna en ek i 25-30 årsåldern.

V75 och simpishäng

Grönt är höstens trendfärg i bassängen. Minns var du hörde det först!

Den här veckan råkade det bli fokus på 75:or i träningen. 32 st faktiskt, delat på tre pass. Dessutom hade jag och Stina ett fint pass med 80 st 25:or i tisdags. Den matematiskt begåvade har nu räknat ut att jag fått till hela fyra simpass (12.300m) den här veckan. BRA SOFIA!!!

Starttiden varierade från 1:40-2:00 på 75:orna, så generellt hade jag ganska lång vila, men på veckans sista pass, i lördags i Vårby, lyckades jag hålla en riktigt anständig fart på intervallerna. Är svinnöjd!

Efter träningen var vi ett gäng simpisar som drog iväg till Stinas helt fantastiska landställe på Galtholmen.

Stina, Sofia*2, Matilda, Reka

Foto: Matilda Karlsson

Det blåste ganska bra men solen sken och det var underbart att sitta innanför de stora fönstren och titta ut över fjärden.

Foto: Matilda Karlsson

Älskar skärgården! Det var superskönt att bara hänga, läsa, snacka skit, äta jättegod mat och MASSOR av choklad. Och kladdkaka i två varianter. Jäkla lyxliv!

Foto: Matilda Karlsson

Världens finaste triangelplyte var förstås också med. Hon tyckte det var lite otäckt att åka båt när det var så blåsigt, men hon gav Galtholmen högsta betyg! Och jag fick äran att sova sked med henne en hel natt. Det brukar hon annars bara låta Jonas göra.

Cykel puls ller basket arsta?

Jag ska villigt erkänna att jag saknar fröken Hasses simcoachning väldigt mycket, men idag simmade jag ett av favvopassen från honom i Eriksdalsbadet tillsammans med Stina. Även om det kändes som om passet tog evinnerlig tid så var det både jätteroligt och gick bra. 3100 meter.

I övrigt är jag lite snäll mot mig själv så här i uppstarten. Jag behöver inte köra så långa träningspass för att vara nöjd. Viktigast är att få in rutinerna.

På eftermiddagen blev det styrketräning hemma också, för att få ordning på min svaga och slappa lekamen. Jag känner mig verkligen blek i musklerna.

Att vända prestationsångest till något bra

Känslan när man kommer till simträningen i Vårby kl. 07:00 en höstmorgon, och får se coachens pass. Fast as a shark. GAH! Hundringar "all out" med tidtagning. Fyra stycken. Och en explosion av tankar i huvudet.

Och när jag gick därifrån - ännu fler tankar. Jag lärde mig mycket under morgonens två timmar. Och jag är så tacksam att jag det här passet kom just nu, just idag.

Hade jag i förväg vetat vad som väntat hade jag sannolikt inte ens åkt dit. Vilket misstag det hade varit. Min absolut första tanke när jag såg passet var - jag gör det inte. Jag är ur form. Jag vill inte.

När jag lugnat ner mig en smula tänkte jag att jag åtminstone kunde simma alla med fenor.

Något annat resonemang än ovanstående var inte att vänta. Jag landar alltid där när det ska tas tid. Jag hatar tidtagning. Men det lustiga är att jag samtidigt älskar det. Men varje tillfälle verkar kräva att min hjärna går berserk en stund innan den accepterar situationen.

Jag landade i att simma två hundringar utan fenor och två hundringar med. Vilan mellan varje hundring blev ca 5 minuter + 4x50m lugn simning.

I vintras simmade jag alla mina hundringar under 100x100m snabbare än jag simmade en hundring idag. Jag simmade Vansbros 3km med ett lägre snitt. Mina tider, framför allt de utan fenor, är katastrofala. Men samtidigt talande.

Så även om jag vet att jag har simmat fortare förut, så kunde jag inte det just idag. Och jag vet varför. Det är inte hela världen. Nu är jag ju på banan igen och varje vecka kan jag lägga kraft och energi på att utvecklas och hitta formen igen. Herrejiz, det är bara september! Nystart ffs!

Det jag lärde mig av de första två hundringarna utan fenor var att den fysiska begränsningen var större än jag trodde. Och jag blev påmind om hur svårt det är att simma med armar tunga av mjölksyra. Dessutom kan jag glädjas i efterhand åt hur bra träningen faktiskt fungerade förut, när mitt mål var bra tider på korta sträckor.

Delar av mig skäms över att jag inte kunde göra bättre ifrån mig, men jag jobbar hårt på att inte låta mina prestationer definiera mig som vare sig person eller simtränare. Jag fokuserar istället på allt som jag lärde mig av dagens pass och DET gör mig bättre.

Av hundringarna med fenor lärde jag mig att även den mentala formen är en färskvara. Eller kanske snarare kombinationen av fysisk utmaning och mental styrka. Jag hade inga höga förväntningar på mig själv och då är det svårt att prestera.

Med fenorna fick jag visserligen en betydligt bättre känsla i simningen, samma känsla som jag eftersträvar att få utan dem, men det var inte förrän sista hundringen som jag vågade trycka på. Jag vet helt enkelt inte längre var mina begränsningar sitter. Förut var den vetskapen knivskarp.

Så. Med mig från morgonens skärseld har jag massor av nya lärdomar och ett antal tider som jag utan större svårighet snart kommer att kunna förbättra. Allting har ett pris, och en trög start är vad det kostar att lägga träningen på hyllan under alldeles för lång tid.

Om att komma igång och att periodisera träningen

Det här med att sätta igång träningen igen efter [insert valfri anledning] är aldrig särskilt roligt. Helvete! Första veckan i september, aka höstterminens första vecka, kändes simningen riktigt bra. Jag var förvånad och lättad över att tiderna jag simmade på inte var sämre än de var.

Sedan dess... well... man kan säga att jag får kämpa rätt hårt för i princip ingenting. Orkar inte riktigt hålla uppe frekvensen som jag borde, vilket ger en trött och tung känsla. Jag faller sida till sida i rotationen helt utan untz, pulsen är hög, benen känns som om de släpar längs botten och hur mycket jag än försöker dra mig själv framåt i vattnet så är det som att jag står still. Någon som känner igen sig?

Men jag har en liten plan för hösten. För någon vecka sedan träffade jag Super-Stina (uthållighets-PT och pappas succécoach, hör av dig om du vill ha kontaktuppgifter) och pratade bl.a träningsupplägg och periodisering. Kände att jag behövde friska upp kunskaperna lite, det var några år sedan jag gick igenom det här med Tompa.

Baserat på detta kommer min plan i grova drag se ut ungefär så här:

Augusti - september (förberedande träning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på kvalitet - teknik och distans. Komma in i träningen igen.

oktober - februari (grundträning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på att öka volymen med bibehållen teknik.

Mars - maj (intensitet/fart)
4-5 simpass + 1-2 styrke- och rörlighetspass/vecka
Fokus på intensivare träning; tröskelträning och fart

Jun - Augusti (underhållsträning)
Bibehålla uthållighet, teknik, fart och rörlighet.

Nu ska det bli ordning!

Jag älskar min blogg, det gör jag faktiskt! Men jag har varit slarvig på att uppdatera den. Men nu ska det bli ordning och den har redan fått sig en liten ansiktslyftning.

Tror skrivkrampen mest beror på att livet har varit så oerhört mustigt rätt länge nu, och det har varken funnits tid eller ork att skriva. När jag är glad skriver jag och sjunger. När jag är däven gör jag inte det, trots att jag vet att det ofta får mig på bättre humör.

Jag ser fram emot att komma in i rutinerna igen, och framför allt ser jag fram emot att börja simträna ordentligt igen. Efter Vansbrosimningen var det som att jag gav upp allt. Kanske behövde jag ett brejk. Efter att simningen kom in i mitt liv med buller och bång för fem år sedan har det gått i ett.

Det senaste året har jag coachat mycket och sparkat igång Aqtivate ordentligt, och det har gjort att jag inte riktigt orkat med min egen träning på samma sätt som tidigare. Att hitta en balansgång är oerhört viktigt och jag står fortfarande och vinglar en smula. Men det börjar ordna sig, vartefter jag lär mig att säga nej och att prioritera. Ytterligare en detalj att jobba med i den personliga utvecklingen (som även den varit anmärkningsvärd senaste året).

Jag tar mig också närmare och närmare det jag verkligen vill göra - att arrangera simläger, träningsdagar och event som till exempel fikasimningar. Det är så otroligt roligt och givande!

Nästa inlägg ska handla om höstens planering och nästa sommars mål.

Bikey McBikeface och jag

Det har rimligtvis inte undgått någon att jag har köpt en cykel - Bikey McBikeface aka (Sir) David. Alla fina personligheter av rang har långa, svåra namn.

Jag ÄLSKAR David.

Det var inte något större fel på min förra cykel, Milton, men hans växlar stökade ibland vid fel tillfällen vilket gjorde mitt redan låga självförtroende obefintligt.

Jag och David har redan hunnit med ganska många turer tillsammans. För inte så länge sen var jag i Ursvik och morgoncyklade med Theresia. Då touchade vi lite på MTB-spåret (nick-spåret) men körde mest grusväg. Vilket jag egentligen tycker är roligast, speciellt när man kan cykla och snacka samtidigt.

Jag ser dock jättemycket fram emot att åka till Högbo med nämnda kvinna och hennes Järvsöfaks för att cykla på deras fina MTB-spår.

Men i takt med att mitt förtroende för David ökat har jag också vågat ge mig på lite större utmaningar. Som den här dödligt smala lilla spången som jag ba cyklade över. Sjukt! Handske for scale!

Så imorse tog jag hundskrället i släptåg och drog till Ursvik igen, men nu för att ge mig på en längre bit av nick-spåret. Det började lika bra som det slutade senast.

Jag var sjukt modig i starten och cyklade upp och ner för de mest galna sekvenser, hela tiden med Jontans ord -"trampa trampa trampa" i huvudet. Inte riktigt som The Real Thing men ändå en hjälp. Kände verkligen hur mycket varven på Högbos teknikbana tidigare i somras faktiskt gett mig när det kom till att cykla över och nedför olika livsfarliga hinder.

Har laddat ner en app som heter Trailforks, efter tips från Roger Ström - min dröm, och där kan man hitta massa roliga MTB-spår i närheten. Den registrerar också sträckan man kör och på kartan ovan syns tydligt när jag gav upp morgonens pass. I vredesmod.

För det som började så bra gick helt åt jävla helvete. Spåret gick upp och ner för Mount Ursvik förbannade Blanc med ett sammelsurium av rötter och sten. Det blev bara ett evinnerligt ledande av cykeln genom skogen. Så. jävla. tråkigt.

Då kom jag på att jag faktiskt kan avbryta. Så det gjorde jag. Cyklade snälla, fina vägar tillbaka mot bilen, men när jag var nästan framme hade självförtroendet och viljan kommit tillbaka igen, så jag vek av och tog en sista liten tur på MTB-spåret.

Och då briljerade jag igen! Tänka sig. Var glad att få en positiv avslutning. Till skillnad från tidigare misärturer var det dock inte cykeln jag vill hiva åt helvete där ett tag, utan skogen. Det är ett gott tecken.

Nu ska jag bara försöka reda ut de tekniska bekymmer som uppstod med David på slutet. Behöver en mekaniker.

Stora Stöten swimrun sprint 2018

Min första swimrun på nästan två år är avklarad! Jag körde Stora Stöten swimrun sprint med Fanny Ahlfors, Team Barebells powered by 2xu, den den 11 augusti. Loppet bestod av 10,8 km löpning och 1 km simning. Jag var ASnervös innan.

Starten gick halvägs ner i Falu gruva och det första vi fick göra var att kämpa oss upp för en låååång uppförsbacke. Hela fältet drog iväg och jag promenerade på så gott jag kunde med Fanny trippandes framför. Vågade inte ta ut mig för mycket direkt i starten. Dessutom höll jag på riktigt på att dö av värmeslag i min våtdräkt.

Hade dagen till ära fått låna ett exemplar av 2xu kommande swimrundräkt som släpps nästa år. Herrmodell visserligen, men jag tyckte den fungerade väldigt bra. Förutom att det var fuck off-varmt dåra.



Det kändes mer som ett löplopp än ett swimrunlopp. Längsta sträckan på 6,8 km motsvarade det längsta jag sprungit sedan fotskadan 2016. Men det gick bra. Jag hängde i lina bakom Fanny och försökte att inte tänka för mycket på hur långt det var. Gjorde en face plant i skogen, men annars gick det över förväntan.

Och när den långa löpningen var över och vi fick börja simma så gick tiden så otroligt fort. Vips så var loppet slut.

Det kändes som om vi låg sist redan från starten. Vi sprang förbi två lag när första backen var passerad, men sen såg vi inte så många förrän vi simmade om ett lag på sista simsträckan.

Ändå kom vi på fjärde plats. Första damlag. Det satte igång en hel del oönskade tankar om prestation i mitt huvud. Jag kan inte stoppa dem, men jag försöker att inte ge dem näring. Jag hade haft samma fina upplevelse även om vi kommit sist.