Det är ständigt hetsiga diskussioner, ständigt gnäll, ständig önskan, längtan, ifrågasättande. Oro eller svartsjuka.
När jag känner mig som en tunn liten kvist med en allt för tung julkula att bära så inbillar jag mig att det finns tröst och stöd att få. Att jag går därifrån lite lättare om hjärtat. Men är det verkligen så, eller är det bara önsketänkande?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar