Igår var det TSM-löpning igen. Den här gången stod 22 km medelhård distans på schemat. Kände mig långt ifrån i toppform på morgonen och det var inte ett helt lätt beslut att återgå till "min" 4:30-grupp. Speciellt inte när jag såg att jämna farthållaren Stina inte var på plats. Men jag gav dem en chans i alla fall.
Vi gav oss iväg och jag la mig direkt bakom ledaren, eftersom farten brukar vara jämnare där. Det var den, åtminstone vad jag hörde senare från några stackare som sprungit längst bak, men det var fortfarande väldigt ojämnt tempo.
Någon formtopp dök förstås inte heller upp när jag väl sprang och även fast jag inte fick ont eller "obehag" i benen så kändes det inte heller bra som förra veckan. Dessutom fick jag grymma skavsår av löpartightsen (infanterield, sa Jonas glatt). Hittade inte de korta tights jag vanligtvis har under de långa (också för att förhindra skavsår), så jag tog ett par andra. De jag tänkt ha på maraton. Så det var ju bra att jag fick klart för mig att jag måste tänka om i den frågan.
När gruppen skulle ta en avslutande sväng ut på Lidingö valde jag att fortsätta direkt tillbaka till Stadion och fick därmed "bara" ihop 15 km. 1 timme och 40 minuter. Ett bra val. Efteråt kände jag mig mycket piggare mentalt än de senaste gångerna då det blivit över två mil. Man kan ju tycka att några futtiga kilometer inte borde göra skillnad, men det gör det. Däremot var jag ändå rejält fysiskt trött efteråt och väldigt stel i ben, rumpa och ryggslut. Hade lite svårt att komma ur soffan efter att jag sovit en eftermiddagslur och på kvällen var jag ändå supertrött och hade en smula huvudvärk.
Tycker det känns som en lite mesig reaktion, 15 km borde ju vara en barnlek för mig nu... Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar