Skillnaden med träning

Före
En duktig medarbetare meddelade idag att han kommer sluta hos oss. Tråkigt, inte bara för att vi förlorar en arbetskamrat utan också för att vi hamnar i en jävla knipa. Semester, bye-bye. Man kan inte styra över när erbjudanden dyker upp, men ett sämre tillfälle att säga upp sig på är nog svårt att hitta.

Jag känner mig orolig nu. För mig själv, för pappa, för framtiden och då framför allt för sommaren. Vi har ingen back-up och det finns ingen snabb lösning på problemet. Jag ställer mig frågor som Orkar jag? Kan jag? Vill jag? Jag kan säkert klara mig utan semester, men jag har inte haft en stressig vår, fått en stroke, en pacemaker och slutat träna.

Som grädde på såret valde Jontan att stanna i stan och dricka öl istället för att hålla sitt nästan-löfte att följa med ut och springa idag när Sara lämnat v.o.

Under
Hade sönder den lilla dragkedjan på min favvotröja och fick vänta sjukt länge på att Garmin skulle hitta sina satelliter innan jag kom iväg. Tog tjejerna med mig och sprang mot Enebyberg där vi precis hann komma in i skogen vid IP när himlen öppnade sig.

Jag älskar att springa när det regnar! Ju mer desto bättre! Det liksom spolar bort allt annat än känslan av regnet som piskar mot ansiktet och hjärtat som bultar i bröstet. Allra bäst är det att springa i skogen, helst väldigt kuperat, i regn. Det känns starkt, rått och äkta.

I slutändan kan man nog säga att det var tur att inte Jontan var med. Det räckte gott med  två olyckliga, plaskvåta älsklingar som ville snabbaste vägen hem.

Efter
En varm dusch och en god middag senare känner jag mig som en ny människa. Jag orkar! Jag kan! Jag vill! Det finns ytterst få problem som inte kan lösas, det gäller bara att vara öppen för alla olika möjligheter. Nu är det bara att hålla tummarna för att det dyker upp möjligheter som vi kan vara öppna för.