Det man inte har i benen...

...får man ha i huvudet!

Jag har aldrig sett mig som särskilt mentalt stark när det kommer till träning, men jag kanske måste revidera det nu. Jag är inte snabb och har dessutom, rent tidsmässigt, en nedåtgående trend när det kommer till marathonlöpning, men uppenbarligen är jag tillräckligt tjurskallig för att ta mig i mål. Det känns helt otroligt, men jag har faktiskt sprungit tre marathon nu. Overkligt!

Gårdagens marathon var en fantastisk, och vidrig, upplevelse. Loppet var otroligt välordnat med fint klädda funktionärer, bra uppslutning av publik längs banan och en rejält pampig start på loppet.

Jag hade sällskap med  Lindad de första två milen innan jag kände att jag måste släppa henne. Hon var stark hela vägen men mina ben började kännas redan vid 6 km. Inte alls samma känsla som på Stockholm Marathon. Tempot var kanske lite för högt för mig men jag värderade sällskapet så mycket att jag bestämde mig för att kämpa på till 20 km, och sen ta det lugnare på egen hand.

När jag släppt Linda var det nära att jag bröt loppet. Min problemtyngda högerfot gjorde ont, min mage gjorde ont och jag hade gett nästan allt jag hade för att nå 20 km. Trodde jag. Bestämde mig för att gå en rejäl bit och samla kraft, och jag tog upp en mobiltelefon av 1912 års modell och ringde ett stödsamtal till M&D. Fick höra att pappa redan skrivit ett blogginlägg om mig, så att bryta, det gick inte för sig. Heja heja och kom igen nu.

Sagt och gjort. Jag drog mig till minnes ett misslyckat långpass jag hade i våras när jag gav upp och fick skjuts hem. Det var lärorikt för jag ångrade mig extremt mycket efteråt, ångrade att jag inte kämpade lite till, stannade och hämtade andan, drack vatten och gav det en andra chans. Jag ville inte göra samma miss igen.

Så jag gick en eller två kilometer och sen började jag springa igen i ett lugnt och behagligt tempo. Det kändes bra och kilometer efter kilometer försvann. Vid Sollentuna C stod Malin och hejade och snart var jag vid Helenelund där M&D stod. Fick höra att Linda passerat bara någon minut tidigare och att om jag sprang på skulle jag nog hinna ikapp. Så jag sprang på. Ja, du läste rätt. Jag sprang på. I två kilometer kutade jag mitt bästa innan förnuftet kom ikapp, jag undrade vad jag höll på med och stannade upp. Men då var jag framme vid 30 kilometer och det var bara en mil kvar!

Gick i uppförsbackarna och försökte trumma på i snigeltempolöpning däremellan. I backen upp mot Kungshamra var benen så sega att jag knappt trodde jag skulle ta mig upp för backen, men det gjorde jag och väl där uppe väntade en oväntat belöning i form av en hejarklack á la Mikke & Greta. Jag dunsade ner i asfalten vid dem och vilade lite, samtidigt som en snäll man kom och berättade att sjukvårdstältet bara låg några hundra meter längre fram. Jag svarade vänligt at jag inte behövde sjukvård utan Stadion och målgången.

Fick sällskap av M&G en bit och i den härliga nerförsbacken mot Bergshamra kom Mr. Hammarlund gående. I FEL RIKTNING. Han påstod att han inte kunde fortsätta, det gjorde ont här och där och hu och ve. Någon som kan använda så många ord efter 35 km kan definitivt ta sig 5 km till för att nå målet. Så jag tog med tvång en, till en början, ovillig Ola i släptåg. Min tid i loppet var helt oviktig i sammanhanget men att hindra honom från att ge upp så nära målet kändes som viktigast i världen. Och jag kände att jag gladeligen promenerar de sista kilometrarna med honom, om det är vad som krävs.

Sakta betade vi av kilometer för kilometer, uppförsbacke efter uppförsbacke. Vi sprang lite när det var nerför och promenerade när det var uppför, och plötsligt var vi ute på Valhallavägen. Det var härligt att få sällskap sista biten och få dela smärtan med en vän. Korsade mållinjen efter 5 timmar och 22 minuter och är helt nöjd med det. Det var verkligen ett upplevelsemarathon!!

Efter loppet tog jag och JG taxi till Grand Hotel, beställde varsin pasta till rummet, duschade och vilade. Att duscha efter ett långpass är alltid intressant, det är då det visar sig var kläderna inte satt så bra. Jag klarade mig faktiskt hyfsat igår. Fötterna var helt skadefria, tack vare mina twin-skin-strumpor, ländryggen var lite småskadad och jag hade ett snitt av pulsbandet högre upp på ryggen. Brösten, som råkade riktigt illa ut sist, var också helt skadefria men ett par små sår i närheten av de kvinnliga delarna lät mig veta att jag levde.

Sov uselt. Hade ont i benen och det var alldeles för varmt på rummet. Foten, som jag varit så orolig för att jag misshandlat bortom räddning, gjorde tack och lov inte allt för ont. Tidig morgon gav jag upp på smärtan i benen och tog en värktablett, och sen sov jag faktiskt hyfsat ett par timmar till.

Åt en härlig frukostbuffé på Verandan och sen gick vi ner i spaavdelningen och njöt av värmen i ångbastun och av bubbelpool, häftiga duschar och vanlig bastu. Kände mig som en ny människa efteråt! Promenerade tillbaka upp till Stadion och besökte Stadionfesten med prisutdelningar, underhållning och mat innan vi styrde kosan hemåt.

Jag har lite ont i foten nu, men benen känns efter omständigheterna okej och jag kan röra mig nästan helt utan problem, vilket är mer än man kan säga om JG. Han fick ont i knät av löpningen, men sprang ändå fantastiskt bra på sitt första marathon.

Det är skönt att det är över nu och jag är glad att det är lång tid kvar tills det är dags att springa fyra mil nästa gång.