Nu får det vara nog

I snart 20 år har jag haft peruk. Jag har en sjukdom som heter Alopecia Areata, vilket betyder fläckvis håravfall. En förhållandevis harmlös sjukdom, det kunde varit värre. Ibland saknas det mycket hår, ibland lite. I övrigt är jag frisk och mår bra, så det är synd att klaga.

Men nu har jag tröttnat på det här med peruk. Den hindrade mig från saker jag vill göra. Simma till exempel. Tävla triathlon. Eller gå på nycirkuskurs.

Jontan har alltid tyckt att jag kan ha peruken när det behövs men att jag ska skippa den när mitt eget hår mår bra, och jag har alltid sagt att "neeeej, så kan man inte göra". Fast det kan man, och nu tänker jag göra precis så. Nu är mitt eget hår väldigt fint, det saknas knappt något och därför får peruken hänga i garderoben tills vidare. Hur länge det blir återstår att se. Det kan gå två veckor, ett år eller tre år innan jag tappar mer hår igen. För sannolikt gör jag det, de kala fläckarna rör på sig men har aldrig försvunnit helt. Det är bara att gilla läget.

I tonåren var det här förstås en stor grej, men ju äldre jag har blivit desto mindre roll spelar det. Min sjukdom är inget jag pratar om men jag har heller aldrig haft några större problem att prata om den om någon varit modig nog att fråga. Kan tänka mig att folk i min omgivning tror det är känsligare än vad det är. Jag uppskattar raka frågor.

Sedan jag blev "mig själv" för ungefär två veckor sedan har det varit extra roligt att träffa vänner. Allra mest fascinerande är det att träffa vänner som inte säger ett ljud om min nya frisyr. Inte ens ett "har du klippt dig?". Kanske ser man inte, kanske bryr man sig inte, kanske ger man normalt sett inte kommentarer när vänner har förändrat frisyren. Jag vet inte, min frisyr har varit den samma i väldigt många år nu. För mig är förändringen stor. HUGE! Och den är SÅ skön.

Livet är fullt av möjligheter! Jag firar med en ny blogglayout. Det är ljusa tider nu.

Olika versioner av mig