31,46 km och nära döden

Långpasset idag var vidrigt för min del. Önskar jag haft Lindads ben som trummade på med lätta steg hela tiden. Själv gick jag in i nån slags vägg vid 20 km, vilket var precis vid uppfarten till Västerbron. Innan hade allt gått hur bra som helst men efteråt var jag tvungen att sätta mig ner varje gång vi stannade för att få kontroll på min höga puls och ansträngda andning.

Kämpade stenhårt för att hålla ett okej tempo fram till Stadion och så här i efterhand kan jag tycka att jag klarade det hyfsat bra, även om det inte kändes så då. Fast jag var så rysligt trött så var jag nog ändå piggare än jag brukar vara den sträckan under marathon.

Från Stadion till Stora Skuggan där bilen stod gick det otroligt långsamt och flera gånger undrade jag hur i hela friden min kropp skulle klara att ta mig dit. Jag var SÅ trött. Men att ge upp fanns aldrig som alternativ och till slut var vi framme. Jubel och hurrarop!!

Nu är det nedtrappning och formtoppning som gäller framöver. Just idag finns det få saker jag är mindre motiverad till än att springa Stockholm Marathon om tre veckor men jag hoppas det går över. Försöker att inte tänka så mycket på det nu, det finns tid för såna funderingar när jag hämtat mig från dagens bravader.

Det enda jag vill ha med mig från idag är att jag klarade det. Inte hur det kändes eller hur det gick. Bara att jag klarade det.