Hon å jag

Idag åkte jag hem från landet för att ladda inför morgondagens ungefärliga 32 km runt Stockholm. Reka fick stanna kvar på landet med M&D så att jag ska slippa tänka på henne imorgon bitti innan jag ska iväg. Hon kommer hem redan imorgon men bara tanken på den korta tiden gav mig separationsångest. Det är ju hon å jag nu, och hon blir så ledsen när jag går och hon inte får följa med. Och jag känner mig ensam utan henne.

Hur det ska gå om några veckor när hon ev. flyttar till Fia för att valpa vet jag inte. Det kommer kännas vidrigt tomt. Och ändå går jag runt och hoppas, hoppas, hoppas att det ska bli så.

Därför litar jag inte riktigt på min egen bedömning av ifall hon blivit tjock eller inte och om spenarna (heter det så på hundar) blivit större. Men jag tycker det. Jag tycker hon är rundare om magen och jag tycker bröstvårtorna har blivit längre. Det gör jag verkligen. Men jag kan ändå inte svära på att det är så.

Det enda jag med säkerhet vet är att hon inte ville äta sin frukost en morgon. Rekis - världens hungrigaste hund! Hon har ALDRIG sagt nej till mat förut. Och det hände precis i den period Fia sa att det kunde hända.

Jag tror att hon är dräktig för att jag vill tro det. Jag hoppas av rent egoistiska skäl. Jag vill ha ett Rekabarn, om inte nu så i framtiden, och funkar inte det så går ett barnbarn också bra. Ju fler valpar efter Rekis det finns, desto större möjligheter. Hon är en helt fantastisk liten krabat. Så godhjärtad och kärleksfull. Och glad! Min finaste vän!!!