Roligt i simhallen

Igår började slutklämmen på senaste knappa årets crawlkursande. En fyragångers fortsättning på steg 3 som de kallar träningsgrupp. Enda skillnaden var väl egentligen att det var lite nya ansikten. Några av de killar som kändes jävligt stressiga och bara ville simma jättefort på förra kursen var borta och istället kändes det rätt synkat, lugnt och trevligt. Kanske bara en tillfällighet?

Hur som helst så kändes det som att hela kurstillfället var perfekt anpassat för mig. Fick träna på precis det jag behövde träna på. Trycket och kraften i draget, att laborera med hur det påverkar farten blandat med teknikövningar. Och jag kände att jag faktiskt kunde styra lite grann över farten utan att panika eller stressa upp mig, men också att jag hängde med de övriga utan att komma för långt efter. Det var bra!

Ska försöka filma min simning igen och se om det har hänt något på de två veckor som gått sedan förra filmen. Jag fick ju lära mig den hårda vägen att känslan inte alltid stämmer överens med hur det ser ut. Jag upplever att jag nu har gjort små förändringar, baserade på filmerna där jag studerat mina brister och Herr Simfrökens förtjänster, men i själva verket kanske det ser exakt likadant ut som förut? Men känslan är bättre, det är den.

Simkonditionen har också blivit bättre. Orkar mycket mer och igår när vi körde en stege med 200m, 150m, 100m och 50m kom jag in i ett riktigt skönt lunk och blev nästan chockad över att bassängen tog slut så snabbt och jag var tvungen att vända. Största orsaken till det är naturligtvis att jag har simmat mer. Det är en jäkla skillnad på utvecklingen när man simmar tre gånger i veckan istället för en. Och det är lätt att simma tre gånger i veckan när det känns roligt, när man får hjälp på kurstillfällena och gör framsteg. Längtar redan till nästa gång jag får simma (ska bara springa ett litet marathon först) och blir deprimerad av tanken att det snart är sommar och jag måste simma utan "övervakning" fram till hösten.


I övrigt känner jag mig rätt ensam just nu. Typ ensammast i världen-ensam. Rabblar det välkända gamla mantrat "Ensam är stark, tillsammans är vi bara många" för mig själv och hoppas att det ska hjälpa. Jag behöver verkligen vara stark nu.

PS. Jag har fått många erbjudanden om lånehund nu när Rekis har flyttat. Är det någon som har en låneman som vill ta hand om mig efter Stockholm marathon, beundra min finisher-tisha, ge mig mat och hänga i spa:t på Grand Hotell? Jag bjuder! Det verkar ha blivit en plats ledig...

En slumpmässigt utvald illustration till låneman...