Idag var det meningen att jag skulle åka till Sjöhistoriska igen och försöka slå min tid från triathlonet för två veckor sedan. Men regnet öste ner och när jag åkte från jobbet var jag inte särskilt sugen på att packa grejer, lasta cykel i bilen och försöka ha roligt. Så jag ställde in.
Istället blev det löpning. Min välsvarvade kropp har börjat bli obehagligt fläskig och nu är det dags att sätta ner foten. Låta fettet brinna. Visste att det skulle sluta så här efter månader av renovering med tveksamma matlagningsmöjligheter, som dessutom har toppats med en semestervecka och totalt förfall. Men nu ska det alltså bli ordning, jag ska återta kontrollen över mig själv.
Så fast jag inte hade lust (regnet öste som sagt ner) så stack jag ut och sprang. 14 km fick jag ihop och det var första passet på över en mil sedan Stockholm marathon. Ungefär lika blött som både i våras och året innan, men dock betydligt varmare. Ska inte påstå att det var skönt (kunde då och då ana små protester från knäna som inte alls gillar det nya fläsket) men det var definitivt uppfriskande och bra för självkänslan.
När jag sprang tänkte jag på Rekisen. Har verkligen undvikit att tänka på henne under hela sommaren, så gott jag har kunnat i alla fall, men nu när det bara är dagar tills hon kommer hem så kan jag inte stoppa mig. Det är som om bröstet ska explodera av längtan efter att få tillbaka min älskade lilla tratt. 10 veckor har gått så fort och ändå är det så fruktansvärt lång tid sen hon flyttade att jag nästan har glömt hur det var att ha henne här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar