Ångaloppet 2013

Jag och Linda är så grymma! Vi var 25 minuter snabbare än förra året och gick i mål på 03:41:10. Baksidan med detta av oss så fantastiskt genomförda lopp var att det tog slut så snabbt. Post-Ångaloppsdepression!!!

Inför och under loppet upplevde jag att vi i lag Do De Pepp var väldigt synkade. Vilken skön känsla! Vi gick igenom våra målsättningar strax innan start, och de visade sig stämma väl överens. Linda ville gå i mål innan prisutdelningen och jag ville komma in under fyra timmar. I praktiken exakt samma sak. Under loppet kändes vi jämna och bra, var överens om tempot och hjälptes åt att dra i simningen. Allt var väldigt enkelt.

Loppet började med en löpsträcka på ungefär 7 km. Asjobbig. Medan jag sprang undrade jag för mig själv hur i helvete jag hade kunnat se fram emot den här plågan? På plan mark höll vi ett väldigt bra tempo men i skogen gick det inte så fort. Pulsen hög. Vi blev omsprungna av flera lag men kämpade på så gott vi kunde. Efter första vätskekontrollen blev vi ensamma i skogen men när vi kom till första simsträckan såg vi att vi hade många lag precis framför oss. Under insjövarvets simsträckor minskade avståndet till dem, för att sedan öka igen på havsvarvets första löpsträcka. Trots det lyckades vi simma förbi flera lag på havsvarvet och självförtroendet under simningen var på topp.

Förra året tyckte jag simningen var extremt jobbig och jag fokuserade på ett armtag i taget. De flesta simsträckorna kändes oändliga. I år var det hur lätt som helst. Ingen sträcka kändes jobbig, allt var bara roligt och lätt. Inte ens dödssnarorna från botten som ringlade sig runt mina armar och ben, de grunda partierna där jag fick hasa mig över stenarna som en båt som gått på grund eller sträckan som jag simmade med munnen full av kexchoklad (rekommenderas inte) gjorde att jag tappade den fina rytmen. Senaste årets crawlkurser och sommarens alla utomhuspass har verkligen gett resultat!

Mitt minne från förra året var att vi skrattade oss genom loppet, skuttade fram på kala klipphällar och det var inte jobbigt alls. Riktigt så upplevde jag det inte i år. Det var helt enkelt fruktansvärt jobbigt, men fortfarande lika satans roligt. Alla borde göra något sånt här. Vilken upplevelse!!!

Och jag är så nöjd med vår insats! Det är en sån otrolig tillfredsställelse att veta att vi genomförde loppet precis så bra som vi var kapabla till. Man är inte bättre än man är (och förstås oberoende av övriga deltagare) och det är roligt att ha presterat i princip på max. När vi gick i mål hade vi fyra damlag, fem herrlag och fem mixlag bakom oss.

Till nästa år (ja!) vill jag slipa tiden ytterligare och tänker mig följande förbättringspunkter:

• Löpningen. Vi är för långsamma. Mer intervaller, mer backlöpning, mer löpning i obanad terräng och fler längre pass med högre puls.
• Styrkan. Mer benstyrka och mer styrketräning med fokus på att stärka fotlederna.
• Simningen. Mer tempo- och intervallträning. Mer armstyrka.

Jag känner mig jättemotiverad till förbättring! Både på Ångaloppet och på Stockholm Marathon.