Cykelolycka och stukad självkänsla

Jag har varit otroligt nöjd med mig själv den senaste tiden. Jag tycker jag är rätt cool, gör rätt tuffa grejer och är i allmänhet ganska bra. Formulerade ett uppstartsmejl till PT-Tompa häromdagen (som jag dessutom råkade lägga ut på bloggen några timmar pga en mindre feltryckning) och insåg att jag har tränat annorlunda men väldigt bra den här sommaren. Har varit ganska orädd, kastat mig över nya spännande projekt. Som med simningen t ex. Eller anmälan till Hofors Adventure Race med Eva Marie. Eller som att jag häromdagen skaffade medlemskap i Brunnsvikens kanotklubb och ska på min första nybörjarpaddling ikväll. Jag är stolt över mig själv! Jag vill uppleva saker och utvecklas och om det vid tävling innebär att jag kommer sist så må det väl vara så.

Kände mig väldigt väl till mods när jag drog iväg för sista triathlonträningen vid Sjöhistoriska för den här sommaren. Ville ta chansen, trots att jag hade tre dagars vandring i benen. Den här gången lyckades jag få igång min Garmin vid start men vattnet var kallt, jag glömde öronpropparna och simningen gick riktigt dåligt. Efter vändningen blev det något bättre men det var trångt och stökigt i vattnet och återigen tappade jag all teknik. Fick svårt att andas. Upp ur vattnet på 10:10, jag som ville slå förra gångens 9:30.

Vidare till cykeln och iväg. Blev som vanligt omkörd av oändligt många medtränande men tänkte att det är som det är. Inget att hetsa upp sig i över. Så kom jag till rondellen vid Valhallavägen. Bromsade lite och släppte fram den röda bilen som var på väg genom rondellen, fortsatte in och insåg sekunden senare att den röda bilen som nyss var på väg ur rondellen stod still mitt framför mig. En av de övriga cyklisterna till höger om mig bestämde sig för att köra före bilen vilket tvingade honom att tvärbromsa. Så där stod han plötsligt stilla framför mig.

Jag hade änglavakt. Jag bromsade och vred om styret åt vänster och gled med en duns förbi hans baksida och stannade. Lyckades till och med klicka ur fötterna ur pedalerna. Hans bil fick märken på bakluckan men jag och cykeln fick knappt en skråma. Vi gick åt sidan och började prata om vad som hänt och då tappade jag det fullständigt. Började storgråta när det gick upp för mig att jag just varit ett smörpapper från en ordentlig olycka. Mannen i bilen var jättesnäll och tröstade mig och peppade mig att fortsätta loppet, och jag cyklade i alla fall tillbaka "rätt väg" istället för att gena, men det gick långsamt och jag var skakis och ledsen. Hoppade över löpningen och Roger fick mig på bättre humör när jag kom tillbaka till Sjöhistoriska.

Var nog fortfarande i chock när jag kom hem för jag gick runt och spontangrät lite hur som helst. Grät när jag träffade Reka och Rio. Grät när jag skulle sova. Önskade att Jonas skulle varit hemma, men han var i London, gick inte att nå på telefon och skulle inte komma hem förrän imorgon. Somnade till slut och vaknade någon timme senare av att Rio började skälla. Hörde ett ljud och insåg att ytterdörren stod öppen. Jag vet att den var låst. Dörren var öppen men allt var tyst.

Paniken... Vad gör man? Jag valde taktiken att ropa "Hallå?!" och fick till svar "Hallå!". Min första tanke var då att det var en förvirrad galning, så jag följde upp mitt "Hallå?!" med den naturliga frågan "Vem är det?". Fick till svar att "Det är Jonas". I mitt nyvakna tillstånd hade jag svårt att ta till mig informationen fullständigt, men jag bestämde mig för att det svaret var bra. Jag ropade ner och berättade för honom att han faktiskt inte var att vänta förrän imorgon, liksom för att kontrollera att allt stod rätt till. Han sa att han var hemma idag. Grät lite till när jag fick krama honom och berätta vad som hänt. Och sen pratade jag oavbrutet om allt möjligt en bra stund och sen somnade jag.

Och idag ska jag ägna mig åt att hitta tillbaka till att tycka jag är cool och inte någon random loser som krockar med cykeln och dör hela tiden. Typ. Ikväll ska jag paddla, det ska bli svinkul! Kanske ska cykla dit?