Funbeat räddar mig

Jag tycker rätt så bra om Funbeat. Jag gillar att registrera saker. Mäta utveckling. Kontrollera tider. Se hur bra jag är alternativt få bekräftat att jag är en jävla sopa.

Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg om hur ostrukturerad och lam min simning varit senaste två månaderna. Hur lite jag har simmat. Så jag gick in på Funbeat för att kontrollera.

Klicka för större bild

Till och med mitt mest självkritiska jag inser att tre simpass i veckan inte kan räknas som katastrofalt lite. Det är inte som i höstas men det är en okej nivå. Jag har hållit igång simträningen, även om veckovolymen varit förhållandevis blygsam.

En från Arena, två från Zoggs

Betyder det här att jag helt i onödan tröstshoppat tre nya baddräkter?!? Okej, jag skickar tillbaka den vänstra.

Jag, Karin och Per (tror jag, förlåt!)

I torsdags släpade jag mig till Vårby för att simma med Human Ambition för första gången sedan 12 februari. Det var först när jag kom dit som jag insåg hur mycket jag har saknat de passen och mina fina simpisar där. Det var en väldigt bra kväll på många sätt.

Måndagspassen med bästa simgruppen i Vasalund har varit kreativa senaste gångerna. Lite lek och lite allvar. Trots att jag vet att det är svinbra att bara få lajja i vattnet emellanåt så har jag känt mig lite stressad av det. Har velat simma ordentligt när jag väl varit i vattnet.

De pass jag kört på egen hand har dock överlag känts bra, även om det ibland varit lite svårt med motivationen. Det är svårare att komma iväg på träningen när jag simmar tre pass i veckan än det var när jag körde sex pass.

Hatade simfröken fram till fingret pga bensparken i början

I höstas, post diskbråck, simmade jag mycket. Stor volym, långa distanser i lugnt tempo. Nu är fokus istället på intervaller och att få upp farten inför sommaren, och jag tycker att jag fått bra utväxling på de pass jag kört. Som att formen är på gång.

Jag ska försöka styra upp en plan för kommande period, fram tills jag åker till Mallis om fyra veckor.