Eftersom simning är mudderfukking härligt och jag har lite feeling just nu så åkte jag och körde med Human Ambition på torsdagskvällen. Alltså kvällen före PT-passet. Jag kände att jag borde vila, men ville så gärna simma.
Stod med en fot i dörren och satt med en skinka i soffan när Karin undrade om jag skulle till Vårby? Hennes kroppsdelar var delade på liknande sätt som mina, men vi tog oss samman och åkte dit.
Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt, men det hände ju inte. Det händer ytterst sällan där.
Det var inte samma intensitet som förra veckan, men ändå en skön, hyfsat hög ansträngningsnivå. Torsdagspassen är inte dumma. Bara sena.
Ägnade större delen av fredagen åt horisontalläge och vila, men det var ändå med nervöst flackande blick som jag erkände för Hasse innan passet i Vasalundshallen att jag simmade lite för tufft kvällen innan.
Tror du att han sa "Ojdå, då är det bäst du tar det lugnt idag och simmar intervallerna i en bekväm fart 2"...? Knappast...
Jag må ha varit lite svajig och hade ovanligt dålig koll på i vilket tempo jag simmade, men överlag så var det så pass snabbt och bra att ingen av oss blev missnöjd. Inte ens jag.
De sista 6x50 meterna simmade jag med paddlar och fenor. Fick över 40 sekunders vila men redan efter den andra intervallen flämtade jag fortfarande som om jag just simmat i mål när det var dags att sticka iväg på nästa intervall.
Det är en härlig känsla när det finns fart i kroppen. Det är en härlig känsla att fyra gånger lyckas förmå kroppen att köra en intervall till, när det andra alternativet är att stå kvar och kräkas lite.
Fattar inte hur jag kunde hålla samma höga tempo genom hela serien, men det gjorde jag. Ish. Jag är ju briljant!
Allting har dock ett pris. Förkylning på G. Jag tog mig igenom förmiddagen med Team Snabbare i Högdalen och ikväll ska jag åka och titta på Swim Open i Eriksdalsbadet. Däremellan är det horisontalläge som gäller. Rädda vad som räddas kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar