Men jag är tacksam också. Tacksam över att jag har så många fina människor runt omkring mig som bryr sig. Som får mig att känna mig uppskattad, omtyckt, smart och snygg. Vissa stjärnor lyser starkare än andra och utan dem vet jag inte hur jag skulle ta mig framåt just nu. Ingen nämnd, ingen glömd. ♡
Jag är i otroligt stort behov av simträningen och det är underbart att komma till Vårby på lördagsmornarna och simma med Human Ambition. Hur jävligt det än känns innan och oavsett vilket vrak det är som tvingar sig iväg i ottan så kommer jag alltid tillbaka på gott humör.
Igår hade jag en usel morgon och när jag väl plumsade ner i bassängen hade mina kompisar på banan redan avverkat fyra av de sex uppvärmningshundringarna.
Bestämde mig för att köra insimmet och sen hoppa över varannan distans i huvudserien. Genialisk plan, om det inte hade varit för Rikard.
Under insimmet var han så grymt peppad och positiv att det var omöjligt att inte ryckas med en smula. Så jag hängde på i 200-ingarna och planerade en ny exit. Hann aldrig trycka på knappen till katapultstolen innan Matilda fick feeling och spred ännu mer glädje och endorfiner över banan.
Happ. Bara att simma vidare.
Och plötsligt var det jag som vägrade gå upp innan vi kört klart hela huvudserien. På övertid krämade jag, Tobbe och Matilda ut det sista med sex snabba 25:or. Totalt fick jag 4200 meter in på simkontot och en rejäl laddning positiv energi. Den blev som en fallskärm när jag trillade handlöst ner i det svarta hålet igen.
Idag gjorde jag vad jag var tvungen att göra, men sen kraschade jag hemma under värmefilten i soffan. Lyssnade på tystnaden, tittade ut genom fönstret, oförmögen att röra mig. Det kändes som om min kropp vägde 40 ton. Tänkte på allt sånt jag önskade att jag orkade göra - klippa häcken, duscha, tvätta, prova baddräkter, jobba och gå ut med Reka. Sånt som borde ha en mening men inte riktigt har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar