Dagens aktiviteter

Detta har hänt:

Agility och lydnad med tjejerna på SoSu.

Inköp av mycket manlig spikpistol, modell större, till Jontan, födelsedagspresent till Albin och lunch i Stinsen.

Staketbygge med eminent hjälp av Olof (tusen tack!!).

Biokväll med "I am number four". High schoolfilm möter sci fi. 6/10 tootsies. Bäst var mangosarna, utomjordingarna som ville ta över världen. Så läckert grymma och otäcka

Movietajm igen

Den här gången har vi sett:

Faster
Redan i inledningen, när vår hjälte släpps ur fängelset med en rynka mellan ögonen, hånskrattar jag, och Jontan upprepar "det här är bra, det här är bra" med drypande ironi (eller?). Sen dyker den skitsnygga, välklädda lönnmördaren upp och gör gymnastikyogamoves med bar överkropp och jag börjar upprepa samma sak som Jontan. Jag är kär och tycker det är den bästa film vi sett sen Thor. 3/10 tootsies. Att filmen ens får tootsies på plusskalan är helt och hållet snyggtorpedens förtjänst. I övrigt var det nog en av de sämsta filmerna ever.

The black heart
Jag vet inte hur lång tid det gått sen jag såg klart filmen (kanske runt en timme) men jag mår fortfarande illa. Slutet var vidrigt - tortyr med skalpeller och sprutor. Jag ville kräkas! Fram tills dess hade det varit en hyfsat underhållande skräpfilm, men sen spårade det ur till nåt slags billig splatter. Svårt att sätta betyg. Den var inte tråkig och inte irriterande dålig, men inte heller något att rekommendera. 4/10 tootsies.

Svårplanerat

Sista klättringskurstillfället igår innebar teknikgenomgång. Klättring - How To.

Jag kan inte säga att jag briljerade, även om första klättringen, då vi skulle öva på att ta greppen från rätt håll, kändes väldigt bra. Resten gick faktiskt ganska dåligt och allt var svårt. Jag blev trött i armarna och fick ont i händerna. Jontan däremot var jätteduktig, han fattade grejen direkt. Smartass.

När jag gick därifrån var jag i alla fall helt på det klara med att jag inte ska lägga allt för mycket energi på att försöka göra allting rätt samtidigt. Jag packar informationen i bakhuvudet och plockar fram den vart efter, resten kör jag på känsla. Jag tror att det känns bra om man gör rätt, och att det borde ge sig med tiden. Dessutom är det ett framsteg att veta att man gör fel och ändå gör att ett aktivt val att fortsätta göra fel tills vidare.

Ska bli skönt att få en kväll hemma nu (fast jag längtar efter nästa klättringstillfälle redan!). Vek som jag är så klarar jag inte aktiviteter som kräver full uppmärksamhet av mig så många kvällar i rad utan att känna mig sliten. Samtidigt känner jag en allt större längtan efter att få sticka ut och springa igen. Det är bra! Jag har ju min utlovade träningssemestervecka nu och börjar få myror i brallan. Nästa vecka tänkte jag komma igång igen lite smått på landet och veckan efter det blir det fullt ös. Det ser jag fram emot, även om jag vet att det kommer ta emot ordentligt när klockan ringer 05:30 och jag ska upp och träna.

Nästa problem är hur jag ska hinna med allt? Jag vill springa minst tre pass i veckan, styrketräna tre pass, simma minst en gång, klättra minst en gång, gärna två, yoga ett pass och samtidigt hinna ge alla mina älsklingar vad de behöver. Och där emellan ska jag visst jobba också. Men med lite fundering, prioritering och omstrukturering ska jag nog få ihop det.

Det är grönt

Idag avklarades del 2 av kursen för Grönt kort i topprepsklättring, vilket innebar uppklättring, fallövning samt ett litet teoriprov. Låter mer komplicerat än det var.

Klättringen gick bättre idag och det var snorkul förutom fallövningen som var en nära-döden-upplevelse. Men jag klarade mig och Jontan firade ner mig lugnt och tryggt.

Så nu är jag godkänd för att säkra och imorgon går vi teknikkurs.

En av de riktigt bra sakerna med klättring är att även om man befinner sig på helt olika nivåer så kan man ändå göra det tillsammans. Faktiskt sjukt kul!

En annan reflektion jag gjort är att det är rätt speciella människor som hänger i klätterhallen. Surfartyper.

Här bor jag!

Eller egentligen 500 meter härifrån, om man ska vara helt korrekt.

7 km från centrala Stockholm.

Fantastiskt!

Träningsvila... mmm säkert

Allright, den här veckan är alltså all styrke- och löpträning inställd för att infria mitt tidigare löfte till PT-Tompa om semester från träningen. Jag var omotiverad i slutet av förra veckan och kände mig trött och sliten, så det är kanske inte helt fel trots allt. Dessutom blir det inte vilovecka helt, eftersom jag och Jonas ska gå Grönt Kort-kurs på Klättercenter tis-tor. Vis av erfarenhet från premiären på väggen vet jag att man inte ska underskatta hur jobbigt det är att klättra.

Hundarna har däremot inte träningsvila och att träna med dem är inte heller någon picknick. I morse körde vi (jag) så hårt att jag var helt dyngsur efteråt. Det räcker med några snabba ruscher runt agilitybanan med Elsa och synnerligen engagerad lek med Reka för att jag ska bli som doppad i en vattentunna.

Elsa tog ett steg tillbaka med vippen, men det är okej och helt väntat. Det gick bra ändå, bara inte lika bra som förra gången. Idag funkade istället handlingen klockrent, och det ska bli jäkligt roligt att komma igång med måndagsträningen i augusti och se om min och Elsas grundträning märks på banan.

Reka höll fanan högt och tog två steg framåt med vippen idag och vi körde den helt utan hjälpbord ett par gånger. Massor av glädje, svansen i vädret och ett självförtroende på topp - Trattan in action på gungan. Jag känner att jag verkligen har lyckats där!

Tränade fotgående också. Försöker öka sträckan ordentligt nu med bibehållen fokus och förväntan, samt att träna höger och vänstersvängar. Önskar jag hade haft filmkamera idag för hon fick till några sjukt snygga vänstersvängar. Hon gör mig stolt varje gång vi tränar!

Fortfarande har vi mycket kvar att göra och steg ett blir att hon ska få helt klart för sig hur de olika momenten ser ut. Nu blandar jag vilt mellan att träna delar av och hela moment men vi ska övergå till att fokusera på hela momenten ett tag. Sen ska vi förstås börja kedja och dra ner på belöningarna. Och fortsätta träna de olika delarna.

Höftled- och armbågsröntgen är bokad till den 16 augusti för Reka och jag anmälde oss till appellspår den 16 oktober. Tyvärr visade det sig krocka med höstens träningsmål för mig - Hässelbyloppet - så appellen får vänta.

Trattmaja med ett leende på läpparna

Dåligt filmval: Missing

Kvällens film, Missing (Engelsk titel: In her skin) var med tanke på fredagens tragedi i Norge, otroligt illa vald.

<spoiler alert>

I filmen får man följa föräldrarna till en dotter som försvinner, och senare hittas mördad. Man kan känna deras maktlöshet, sorg och den fruktansvärda smärta de nu måste leva vidare med. Ångest.

Att titta på det här och samtidigt veta att det just nu finns över 90 familjer i Norge som upplever samma sak fast i verkligheten, inte på film, gav en allt annat än trivsam känsla i magen under filmen. Fy fan.

Ruth Bradley som spelar Caroline Reed i filmen är enligt mitt tycke fullständigt obehaglig och briljant i sin roll och en av de stora behållningarna med filmen.

6 eller 7/10 tootsies. Kan inte bestämma mig.

Matrevansch

Pizzan igår kompenserades av en mycket bättre kost idag. Faktiskt riktigt bra. Jag fattar inte varför jag vill äta fet, äcklig sunkmat när jag istället kan välja fräsch, hemlagad och näringsriktig föda. Fast de korkade fetmatsbesluten tas ju aldrig när man har de två alternativen framför sig på varsin tallrik, utan i det som upplevs som nödsituationer.

Idag blev det i alla fall mycket bra och välplanerat. Middagen bestod av Kokosfräst torskrygg med Gyllene ris och brytbönor. Allt ur boken "Mat för dig som tränar". Top of the line! 5/5 tootsies från en hungrig JG och 7/10 tootsiesar från mig.

Dagens monotona arbete...

... har för mig bestått av att fortsätta fasa ur staketstolpar (37/53 klara).

Samtidigt har våra hantverkare gjutit ungefär 75% av plintarna, Jontan har sågat till alla stolpar och målat sista lagret på första tredjedelen av planket.

Mer än så orkar man inte.

Heffa utan motivation

Idag har projekt Staket fortsatt. Våra inhyrda hantverkare har grävt klart alla 53 hål och är redo att börja gjuta.

Jag och Jontan har skruvat upp hörnstolpar, sågat till och fasat ur stolpar (8 av 53) och målat en approximativ tredjedel av själva planket. Ett hårt jobb som jag trodde skulle vara plätt-lätt.

Förutom detta har vi sett film (Rain Fall, 3/10 tootsies), ätit pizza och biogodis. Trots hårt kroppsarbete har jag känt mig som en heffaklump flera dagar, alltså redan innan pizza och godis, och jag känner mig inte lättare nu. Dessutom är jag allmänt trött och tufsig så den planerade långa söndagslöpningen runt Edsviken får vänta. Kanske ska ta den där semestern från träning som jag lovat PT-Tompa nu. Min motivation är inte på topp fast den borde vara det och det är på tok för varmt och fuktigt ute just nu för att fler aktiviteter än de staketrelaterade ska kännas lockande.

Inte ens Duracell-Rekan orkar värst mycket i värmen men vi har ändå fått in flera bra micropass med fotgående och ställanden under dagen. Microsar is the shit!

Finlands sak är vår

Men det gäller Norge också. Deras sak är vår.

Hur kan det finnas människor som är så grymma? Och hur kan man ge dem ett straff som står i proportion till ondskan?

Dödsstraff är jag emot, det är oftast alldeles för snällt mot gärningsmannen. Dödar, skadar eller utför man ett brott mot barn eller ungdomar så finns det inga gränser för det lidande jag tycker att skurken förtjänar.

Okej, vem har rätt att döma, kan man lita på bevisen om vem som gjort det, etc, etc? Jag tar inte den diskussionen eftersom mina åsikter helt är byggda på känslor och omöjligen kan försvaras med logik eller motiveringar.

Det som har hänt i Norge är fruktansvärt tragiskt! Jag hoppas att personen som gjort det inte får leva en dag till utan att känna en sån oerhörd fysisk smärta att han önskar att han vore död. Men inte ens det räcker.

Fy fan.

Det är lördag idag

Semester och staketbygge!

Stressdjävulens fel?

Kom iväg från jobbet mycket senare än planerat eftersom vi fick finbesök av Brysselstationerade Farbror G och världsasöta kusinerna Ellinor och Agnes. Mycket skoj att se dem igen, det händer inte så ofta.

När jag väl kom hem hade Jontan redan hunnit hem från jobbet. Aldrig bra när det är träning planerat. Att vara med honom tenderar att kännas så mycket viktigare än allt annat. En ren ursäkt latmasken hittar på för att slippa träna.

Som tur var så var jag förberedd och stålsatte mig hela vägen hem: Vill springa! Vill springa! Vill springa!

Att komma iväg var svårt ändå och med facit i hand borde jag kanske ha stannat hemma ändå. Benen var sega som kola, skenbenen ömmade lite och allt jag hade i huvudet var en malande tanke på att jag måste hem till Jonas, måste hem och ta över jobbjouren, måste sluta springa, måste göra annat, måste skynda. Den sköna känslan som träningen normalt ger uteblev förstås, big surprice.

Ursprungsplanen var 3 km uppvärmning, 5 km naturliga intervaller och 2 km nedvarvning. (Backintervallerna prioriterade jag bort långt tidigare. Behöver mer än en vecka mellan intervalljävelspassen för att få tillbaka motivationen.)

Planen reviderades i första uppförsbacken och 5 km naturliga intervaller byttes mot 2,5 km. Och de 2,5 kilometrarna byttes sedan mot "kämpa lite i 2,5 km om det inte är ett allt för stort obehag". Nedvarvningen byttes mot sakta lunk.

Har inte kollat exakta tiderna med Garmin än, men snittet låg lite förvånande på strax under 6:30 min/km. Så SÅ illa kan det inte ha varit. Och nu är det i alla fall över.

Vatten!

Stort framsteg!

I morse tog Elsa och jag ett stort steg framåt med vippen. Bordet hindrar den fortfarande från att röra sig mer än någon centimeter, men stordåden idag bestod av att:

1. Hon sprang inte i en stor lov runt gungan för att komma undan en enda gång.
2. Hon smög inte upp på brädan i snigelfart utan lufsade upp hyfsat snabbt.
3. Hon vågade sig nästan högst upp och hanterade gungans minimala rörelser bra.
4. Så fort hon lämnade gungan var allt obehag glömt och hon fokuserade på nästa hinder.

Reka var förstås också helt grym. Snart klarar hon hela vippen utan hjälpbord.

K-märkt middag

Korv, kolv och kål.

En kanelbulle på det här kanske...?

Arbetsdagen slut

Jag vill inte åka hem idag. Inte! Inte! Inte!

Lunchpaus på jobbet

Ska strax gå in och fortsätta med planeringen av julmarknadsresor...

En bra start på dagen

Jag vågade!

Trots regn och rusk ute längtade jag hela dagen efter att få gå ner till havet och simma. Såg framför mig hur jag elegant och effektfullt crawlade ut till segelbåten och tillbaka några gånger, utan att få vatten i näsan eller vara på väg att sjunka av utmattning längs vägen.

Problemet var att när jobbet var slut för dagen och ursäkterna att sitta kvar i stugan försvann så vågade jag inte. Jag har respekt för havet och min nyvunna kärlek för badande till trots så har jag ännu inte gälar eller simhud mellan tårna. Jag är så att säga inte ett med vattnet. Men jag ville ju så gärna simma...

Så efter att ha resonerat ordentligt med mig själv (för - emot - för - emot) så bestämde jag mig för att vägra låta fegheten stoppa mig från att göra det jag ville. Men jag behövde stöd. Så jag tvingade ut mamman och hundarna i regnet för att supporta mig från bryggan. Kändes ungefär som när jag var liten och plaskade i vattnet, hela tiden med ett vakande öga från föräldrarna.

Det var ganska läskigt i vattnet. Havet blir mörkt när det är mulet och jag tyckte mig hela tiden se skuggan av stora sjöodjur som simmade under mig. Inget otäckt sjögräs slingrade sig runt mina ben men jag var beredd på att det när som helst kunde hända. Vågade mig som längst ut till första segelbåten, sen blev det för creepy, och totalt fick jag inte ihop mer än en kvarts simning. Men inte är jag ledsen för det. Jag gjorde det, jag simmade trots att jag tyckte det var läbbigt, och jag överlevde!

Nästa gång kanske jag vågar mig lite längre ut. Jag har ju trots allt simmat in från båten två gånger. Kanske lyser solen också så havet är mer inbjudande och kanske har jag sällskap i vattnet (är man två kan man tillsammans segra över havsvidundren). Kanske kan Garmin får hålla mig sällskap.

Sammanfattning: Dagens simtur var ett obetydligt steg för mänskligheten men ett stort steg för Sofia.

Er favorit-badanka in action

Mental notes

• Att jobba från landet är uselt för ergonomin men fantastiskt för själen.
• Häng inte svettiga träningskläder i stugan på 11 kvm där du ska sova.
• En riktig badare badar oavsett väder.
• Jag vågar sova ensam här för jag är väldigt modig och tuff.