Problemet var att när jobbet var slut för dagen och ursäkterna att sitta kvar i stugan försvann så vågade jag inte. Jag har respekt för havet och min nyvunna kärlek för badande till trots så har jag ännu inte gälar eller simhud mellan tårna. Jag är så att säga inte ett med vattnet. Men jag ville ju så gärna simma...
Så efter att ha resonerat ordentligt med mig själv (för - emot - för - emot) så bestämde jag mig för att vägra låta fegheten stoppa mig från att göra det jag ville. Men jag behövde stöd. Så jag tvingade ut mamman och hundarna i regnet för att supporta mig från bryggan. Kändes ungefär som när jag var liten och plaskade i vattnet, hela tiden med ett vakande öga från föräldrarna.
Det var ganska läskigt i vattnet. Havet blir mörkt när det är mulet och jag tyckte mig hela tiden se skuggan av stora sjöodjur som simmade under mig. Inget otäckt sjögräs slingrade sig runt mina ben men jag var beredd på att det när som helst kunde hända. Vågade mig som längst ut till första segelbåten, sen blev det för creepy, och totalt fick jag inte ihop mer än en kvarts simning. Men inte är jag ledsen för det. Jag gjorde det, jag simmade trots att jag tyckte det var läbbigt, och jag överlevde!
Nästa gång kanske jag vågar mig lite längre ut. Jag har ju trots allt simmat in från båten två gånger. Kanske lyser solen också så havet är mer inbjudande och kanske har jag sällskap i vattnet (är man två kan man tillsammans segra över havsvidundren). Kanske kan Garmin får hålla mig sällskap.
Sammanfattning: Dagens simtur var ett obetydligt steg för mänskligheten men ett stort steg för Sofia.
 |
| Er favorit-badanka in action |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar