När jag väl kom hem hade Jontan redan hunnit hem från jobbet. Aldrig bra när det är träning planerat. Att vara med honom tenderar att kännas så mycket viktigare än allt annat. En ren ursäkt latmasken hittar på för att slippa träna.
Som tur var så var jag förberedd och stålsatte mig hela vägen hem: Vill springa! Vill springa! Vill springa!
Att komma iväg var svårt ändå och med facit i hand borde jag kanske ha stannat hemma ändå. Benen var sega som kola, skenbenen ömmade lite och allt jag hade i huvudet var en malande tanke på att jag måste hem till Jonas, måste hem och ta över jobbjouren, måste sluta springa, måste göra annat, måste skynda. Den sköna känslan som träningen normalt ger uteblev förstås, big surprice.
Ursprungsplanen var 3 km uppvärmning, 5 km naturliga intervaller och 2 km nedvarvning. (Backintervallerna prioriterade jag bort långt tidigare. Behöver mer än en vecka mellan intervalljävelspassen för att få tillbaka motivationen.)
Planen reviderades i första uppförsbacken och 5 km naturliga intervaller byttes mot 2,5 km. Och de 2,5 kilometrarna byttes sedan mot "kämpa lite i 2,5 km om det inte är ett allt för stort obehag". Nedvarvningen byttes mot sakta lunk.
Har inte kollat exakta tiderna med Garmin än, men snittet låg lite förvånande på strax under 6:30 min/km. Så SÅ illa kan det inte ha varit. Och nu är det i alla fall över.
Vatten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar