Snötunnel, pannkisar och sånt som ger ett mäktigt långt blogginlägg

Om en snötunnel
Igår eftermiddag hade jag en grymt härlig tur i skogen. Jag tror aldrig jag har sett min skog (och din skog, och vildvittrornas och grådvärgarnas skog) i så mycket snö. Elsa hade definitivt inte gjort det och tyckte att alla smågranar med mycket snö var bäst att sätta på plats med några välartikulerade voff.

Det var som att promenera genom en snötunnel med all snö som låg på grenarna ovanför huvudet. Det blir så tyst och ljust i skogen med så mycket snö och promenader som igår är väldigt sällsynta.

Om pannkisar
På kvällen vankades det sedan pannkisar, glögg och lussekatter. Den uppenbara kombinationen. Det var roligt. Åtta personer lyckades vi klämma in runt vårt lilla soffbord. Det var nog tur att vi inte blev fler, även om det är betydligt mycket trevligare med personer som spontan-dyker upp än såna som spontan-uteblir. JR (blanda inte ihop med JG utan försök hänga med!) och hans vänner var alltid bra på att spontan-dyka upp.

Om elakhet på skoj
Tänkte på en annan sak. På Spotify finns all musik man kan tänka sig, och en hel del som man absolut inte kan tänka sig. Det är helt grymt vad mycket det finns att välja på. Och ändå, trots detta, är det helt omöjligt att inte komma med pikar till Struten om det som inte finns. "Vi vill minsann lyssna på Metallica och Beatles! Ja det vill vi!"

Varför? Varför vill människor alltid sätta dit varandra, vara roliga på någon annans bekostnad eller skämta om det som någon misslyckats med? "Lite får man ju tåla". Javisst. Men varför alltid fokusera på det dåliga när det finns så mycket som är bra?

Om att jag också tar åt mig ibland
En kompis till mig läser min blogg och kommer ibland med kommentarer i stil med "vad bra att du skrev om det i bloggen, så vi slipper prata om det" eller "ja berätta du, bara det inte handlar om Elsa, jobbet eller Jonas". Dvs mitt liv. Jag tror (och hoppas) att det är ett misslyckat försök att vara rolig, men för mig är det inte roligt. Jag sväljer det och försöker lämna det bakom mig, men nästa gång mitt självförtroende sviker så hinner orden garanterat ifatt mig. Och trycker till mig lite till och får mig att känna mig ännu mer värdelös och tråkig.

Om mig
Jag är inte alltid vänlig heller. Jag skojar också på andras bekostnad och gör mig rolig över människor som slitit hårt. Vill jag vara så? Det är något att fundera på.