Hela världen på mina axlar

Så känns det i alla fall. Jag vet hur den hamnade där men inte hur jag ska kunna lyfta bort den. Alla måsten gör den bara tyngre. Måste vilja, måste kunna, måste orka, måste utveckla, måste förändra.

Jag tycker inte om förändring. Allt ska vara som det alltid har varit. Jag kommer bli hopplös när jag blir gammal. "Så här gjorde vi minsann inte på min tid, det var verkligen bättre förr!"

Tränade med Tompa igår. Kände mig helt lealös och uppgiven innan och förstod inte var jag skulle hitta ork att träna, men det löste sig riktigt bra. Han kallade passet för ett inspirationspass och jag fick börja med att leka Monkey Demnert och göra övningar hängande i luften med en pilatesboll under mig. Det var kul. Idag känner jag mig lite stel men samtidigt väldigt mjuk, som om jag har varit på service och bytt olja i alla leder.

Är så glad att jag har min världens bästa JG. Mitt bland alla måsten så är han och tanken på honom som en trygg plats där jag kan vara. Eller längta efter att vara.Tanken på att vara med JG är alltid rosenskimrande, även om det blir mycket "vardag" när vi är tillsammans. Vardag med guldkant.

Tänk att man kan älska någon så mycket! Galet.