Dagen började bra och sen blev den ännu bättre. Bestämde mig för att gå ner och simma. Badtermometern visade 26 grader, och även om jag tror att den ljög lite så var det väldigt skönt när jag klev i.
Försökte crawla men efter tre andetag och lika många kallsupar bestämde jag mig för att det inte var någon idé idag. Dagens utmaning skulle istället bli att simma ett varv runt segelbåten. Jag har ju flera gånger i år simmat in från den när vi varit ute och seglat, men att simma utåt är mentalt mycket jobbigare. Men gissa vad? Jag klarade det! Och ett varv blev till tre.
Första vändan ägnade jag åt att upprepa mantrat "det finns inga sjöodjur, det finns inga sjöodjur", att tänka att sjögräs är sånt som man är rädd för som liten, inte som 33-åring, och att om sjöväxterna stått på land hade de säkert varit jättefina och helt oläskiga. Försökte andas lugnt men det gick sådär.
Andra vändan tänkte jag på hur viktigt det är att utmana sig själv ibland och våga göra det man drömmer om. Byta ut "jag kan inte" mot "jag kan visst", och att inte av feghet undvika något så fantastiskt som att simma i havet och se solen glittra mot ytan, på landet tidigt en augustimorgon. Sjögräset är en vän, inte en fiende. Det handlar om att ta kontroll över sig själv och sina tankar. Och sin andning. Tänkte sluta efter två vändor men kände att det började lossna nu, så det blev en till.
Tredje vändan tänkte jag på trädgården hemma, på hundarna, på segling, på träning, på stränderna på Gotland och på vad jag ska göra under semestern i september. Det var ljuvligt! Kanske 26 grader i vattnet trots allt. Jag kände mig trygg, vattenväxterna skötte sitt och jag mitt. En liten fisk som hoppade kändes som en naturupplevelse, inte ett odjursdrama.
Återigen, ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Sofia. Mitt liv har berikats sen jag blev en badare. Dessutom inser jag mer och mer, för varje dag som går, att jag inte vill bli en sån som bara klagar och gnäller och aldrig gör något åt min situation. Bara jag kan rädda mig själv och bli den jag vill vara. Tänk att det ska ta närmare 30 år att inse det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar