Efter Kråkfågelns röntgen igår gav jag mig ut och sprang. Eftersom jag redan var hemma blev det utan vanliga tisdagssällskapet av Sara. Målet även denna gång var att försöka ta det lugnt och njuta av turen, men det blev problem redan från början.
Solen hade tittat fram och det var stekhett ute. Mina ben var stela och ovilliga och när törsten väl gjort sig påmind var det helt omöjligt att få bort längtan efter vatten ur huvudet. Allting var mest plågsamt.
Sprang en ny runda och kom fram vid Djursholms golfklubb och där hittade jag helt oväntat en vattenkran i skogen. Lycka!! Drack och drack, alldeles för mycket förstås, så när jag sprang vidare skvalpade vattnet runt i magen och jag fick inte helt oväntat håll.
Det kändes som om jag var var ute hur länge som helst, trots att jag "bara" sprang en timme och knappt en mil. Så har det varit alla milpass senaste tiden. Det känns förfärligt långt och helt orimligt att jag någonsin har kunnat springa mycket längre än så. Jag har sagt det förr, min form är helt enkelt inte på topp.
I eftermiddag ska jag träffa PT-Tompa för första gången efter sommaruppehållet och gissar att det såväl kommer bekräfta min formsvacka som att ge mig en ny motivationsinjektion (och träningsvärk).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar