Dags att kliva upp

Ännu en morgon har jag vaknat med ett leende, tack vare mitt söta, söta lilla Kråkodjur. Kan man annat när hon ålar sig upp längs min sida, lägger tassarna på bröstet och tittar på mig.

Jag låtsas sova men hon genomskådar mig förstås, vilket jag förstår av trummandet av hennes svans. Så mycket glädje och kärlek.

Sen tumlar hon runt i sängen, lägger sig upp-å-ner för att få magen kliad, fäller ut öronen och trycker huvudet mot min hand för att få pannan kliad och ställer sig demonstrativt med framtassarna på min mage (hon känns rätt tung då) om inget händer. Fortfarande under frenetiskt svansviftande.

Jag känner mig glad och utvilad och nu är det dags att gå upp. Problemet är bara att det ligger någon på min rygg och viftar på svansen... Suck.