Igår var det crawlkurs igen. Näst sista tillfället på tredje kursen. Fick simfrökens hela uppmärksamhet större delen av passet och han fokuserade på att försöka öka mitt tempo lite. Jag har inga som helst ambitioner att bli någon raket i vattnet, men det vore kul om det inte kändes som om jag stod stilla.
Blev filmad två sträckor och det var mycket intressant att titta på. Obehagligt, men nyttigt. Den här filmen fick mig inte, till skillnad från de få tillfällen då jag sett mig själv springa i mål på något lopp och därefter lagt ner löpningen helt, att vilja sluta simma, men jag inser ju att det finns en hel del att jobba på.
Den lugna slow-motionsimning som jag ser på filmen liknar inte alls det kaos som råder inom mig. Det är aldrig lugnt och behagligt när jag simmar, det råder inre panik. Jag dör syrebristdöden, mjölksyra-i-armarnadöden, drunkningsdöden och en hel rad andra dödar. Jag ser vanligen mig själv som stark och vältränad men när jag simmar är det som om jag just har rest mig ur soffan för första gången på ett par år. Varför? Jag fattar inte!
Samtidigt är det för en helt annan känsla som jag gillar att simma. De korta sträckor när allt bara flyter och det känns grymt som fan. När jag är som en fisk. Tyvärr infinner den sig så väldigt sällan.
Jag har apmycket att göra på jobbet idag men nu sitter jag mest och växlar mellan att titta på simfilmen och försöka förstå var problemet är och att titta ut genom fönstret. Icke bra.
5 kommentarer:
Jag förstår så väl de känslorna du beskriver. Jag känner precis likadant!
Det där med att sitta och titta ut genom fönstret är ett allvarligt problem som nu är åtgärdat. Har beställt svart folie som vi klistrar upp på fönstret./chefen
Du ser grymt snabb ut tycker jag! Coolt!
Kan inte vi köra ett simpass ihop vid tillfälle? Tänker att det skulle kunna vara nyttigt :)
ps. svart folie FTW ;)
@EM: Jättegärna! Vi kan väl mejlas om en tid som kan passa.
Skicka en kommentar