Idag sprang jag sista passet i det 16 veckor långa program jag knappat fram på Gipis. Är väldigt stolt över hur bra jag har genomfört det, och jag hoppas att jag faktiskt har blivit lite snabbare under hösten. Jag har jobbat hårt för det och jag förtjänar resultat. Som belöning ska jag ta julledigt från intervalljävlarna ett par veckor, innan jag drar igång igen i januari. Träningen är verkligen viktig för mig och jag ser fram emot att steppa upp den under våren för att kunna prestera bra i alla de roliga lopp jag ska köra i sommar. Men samtidigt har jag en sten i skon som skaver...
Jag känner mig inte vidare harmonisk just nu. Har nog inte gjort det på hela hösten, utom möjligen i Filippinerna. Mitt liv är fantastiskt, jag har ett jobb jag gillar och jag bor i ett trivsamt och välorganiserat land. Jag har Volvo, villa och vovve. Jag har en man som nästan är för bra för att vara sann. Vi har inga barn och bra ekonomi. Finns ingen anledning att inte vara fullständigt lycklig. Så vad är det då som fattas? Vad behöver jag för att rastlösheten i kroppen ska släppa?
Är det vetskapen om att jag kanske inte vill leva så här resten av livet som förstör? Jag är nöjd med det jag har, men vill jag nöja mig med att bara vara nöjd? Kan jag acceptera att många av mina drömmar kommer stanna vid att vara just drömmar? Vad skulle hända om jag släppte taget om allt som är förnuftigt och följde mitt hjärta?
Skulle jag landa bland ljumma kvällar, sandstränder och turkost vatten? Skulle det räcka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar