Amfibiemannen

5 timmar, 36 minuter och 46 sekunder, det var vad det tog för mig och Lim, lag InSahne (number nine, bend your knees, please), att genomföra Amfibiemannens ca 2 mil löpning och 5,5 km simning. Inte så dåligt alls! Det gav oss en 11:e plats bland damerna och 160:e plats totalt. Det var 24 damlag som kom i mål och 218 lag totalt. I sammanhanget egentligen helt oviktigt.

Tillsammans med Martin och Lindad åkte vi båt från Rävsnäs till Lidö där starten gick kl. 12. Trots klass 2-varning från SMHI om höga temperaturer så var det ändå svalare där ute än hemma, och jag blev inte nämnvärt störd av värmen under dagen. Temperaturen i vattnet låg runt behagliga 22 grader.

Jag hade mentalt delat in tävlingen i fem block:

Block 1 och 5 (simblocket): Tre + två kilometer löpning med 1150 meter simning i mitten.
Block 2 och 4 (växlingsblocket): 70 + 120 meter löpning, 400 + 260 + 675 meter simning.
Block 3 (löp- och ångestblocket): 2 x 5 kilometer löpning med 620 meter simning i mitten.

Vid block 3 fanns en cut-off tid på 2:45. Klarade man inte den fick man inte simma sista blocket utan vända tillbaka direkt.

Första blockets simning var lite stökig. Vi var många som trängdes i vattnet, det var lite skvalpigt och vågigt och efter en stund kom herrarna, som startade 10 minuter efter dam- och mixlagen, som en skenande hord vattenbufflar. Men vi tog oss över, och jag låg tryggt och guppade bakom Lim hela tiden. Var väldigt glad över linan mellan oss, annars hade jag tappat bort henne. Andra löpningen i block 1 och 5 bjöd på ett exotiskt, midjehögt vad över en liten vik, vilket blev ett välkommet och svalkande avbrott.

Vi var noga med att stanna och cabba ner våtdräkten inför varje löpning utom de korta i block 2 och 4. Det var lite pyssel med det eftersom nummerlappen var i vägen, men det kändes lätt värt tiden med tanke på att det var så pass varmt.

Ångestblockets löpningar var rätt kämpiga, men vi klarade dem galant! Det var inte alls särskilt kuperat och även om det aldrig förelåg någon risk att vi skulle få böter för fortkörning så tuffade vi på i ett jämnt tempo utan att gå, vilket gjorde att det kändes väldigt bra. Efter att ha sprungit genom bergsrummet i Batteri Arholma passerade vi cut-offen efter 2 timmar och 36 minuter.

När vi väl hade vänt kändes allting mycket lättare. Att veta att man är på hemväg gör mycket för det mentala. När vi äntligen kom tillbaka till block 2 och började simma igen kände jag en fruktansvärd mjölksyra och trötthet i armarna. Funderade på hur jag skulle klara hemvägen, eftersom det trots allt var rätt mycket simning kvar, men ju längre jag simmade på växlingsblockets första simsträcka, desto bättre kändes det. Och den sista långa simningen var över på ett kick, det gick hur bra som helst. Återigen hade jag det bekvämt bakom Lims fötter och behövde inte fokusera på annat än att glo på linan mellan oss och att sträcka ut ordentligt vid varje simtag.

Rent generellt simmade vi väldigt, väldigt bra igen. Vi simmade förbi många och gled fram som två gäddor genom vattnet. Tittar man på vad Garmin säger så snittar vi under 20 min/km på alla sträckor, men klockan säger också att alla sträckor är rätt mycket längre än vad som anges på de kartor med distanser vi fick inför loppet. Antar dock att de sträckorna baseras på fågelvägen och att de hade stämt om vi simmat i bassäng. I verkliga livet finns ingen som simmar så rakt. Hur som helst så var vi riktigt grymma!

Min utrustning funkade perfekt men jag lyckades inte peta i mig alls så mycket energi som jag räknat ut att jag borde. GT-tabletterna var succé men de två extra vattenflaskorna jag hade med mig drack jag bara ur i första blocket, sedan låg de mest som en extra vikt runt midjan. Men de störde mig inte, så det var väl bra att ha dem där. Förutom de vätskestationer som hörde till loppet så hade många av de boende på öarna ordnat inofficiella vätskestationer, där de delade ut vatten och hejade. Hurra för de människorna, så omtänksamt av dem! Hela loppet kändes för övrigt väldigt väl organiserat och trevligt.

Idag känner jag mig faktiskt riktigt sliten. Det här var nog ett av de jobbigaste loppen jag har genomfört, men kanske ett av de bättre också. När man väl är ute på banan så händer det så mycket, man hoppar i och ur vatten, det ska drickas och pysslas med utrustning, att man nästan inte tänker på hur tufft det är. Men idag känns det ordentligt i kroppen.

Jag är trött i axlarna och armarna, jag har lite ont i knät efter en vurpa på löpningen där jag precis lyckades pricka en rot och jag har ett livshotande bett av något slag på halsen. Och värst av allt; jag har fått en ful solbränna i gluggen mellan våtdräkt och sleeves. Helvete.

Men, bortsett från det: Pain is temporary, glory is forever!

Willy Wonka och undertecknad