Efter ett morgonbad i Ihreviken med mamma och Reka drog jag och Jonas ut på en MTB-tur längs fantastiska skogsstigar, små grusvägar och över steniga stränder.
Baksidan med cyklingen var att mina ben och armar blev helt sönderrivna av taggbuskar, enar och små tallar samt att vi inte hade någon energi med oss alls och att jag därför åkte på total soppatorsk.
Trots det kämpade jag på i nästan två och en halv timme. Jag ville gråta, speciellt när jag fastnade i en enbuske, välte in i en tall och för ziljonte gången blev krokad av en tagg. Men jag bet ihop, höll humöret uppe och fokuserade på vägen framåt. Att jag förstod exakt vad som hände och varför jag reagerade som jag gjorde hjälpte mig att hantera situationen. Jag har varit där förut.
Även fast jag hade det jobbigt så var det här en av mina bästa MTB-rundor hittills. Jag var modig, cyklade på bra, vågade mycket och hade framför allt roligt. Med tanke på hur trött jag var i kroppen igår är jag förvånad över hur bra jag klarade att cykla idag. Som sagt, kroppen är fantastisk! Det enda jag inte klarade bra var att skjuta hojen upp för de sinnessjukt branta "backar" (tänk raukar) vi passerade. Då protesterade armarna vilt och Jonas fick hjälpa. I övrigt var det helt nya muskler jämfört med de jag använde i fredags. Har svårt att beskrivna glädjen och friheten i att inte känna någon fysisk begränsning, trots att det är så tätt in på ett av mina absolut jobbigaste lopp. Jag säger det igen:
Min kropp är fantastisk! Och snygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar