Efter 7 km var det långt, långt kvar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att springa lite till så jag skulle komma hem fortare. Efter en timme orkade jag dock inte längre utan gick sista biten, vilket tog ungefär 45 minuter. Jag var så trött och uppgiven på slutet att jag ville sätta mig i en snödriva och gråta. Jag kämpade ju mitt yttersta den timmen jag sprang, och som belöning fick jag gå och gå och aldrig komma till dörren. Fy fan.
Dessutom lär jag mig tydligen aldrig. Vanliga strumpor funkar på korta turer men inte om man ska springa över en halvtimme. Då blir det blåsor, tack så mycket. Sa jag fy fan? Fy fan.
Hemma blev det stress för att hinna duscha och laga middag innan det var dags att åka hem till Karin och Carl för semmelfest och för att få se deras nya fina lägenhet. Semmelfesten är en slags tradition som blev lite sen i år, men som var precis lika trevlig som vanligt. Självklart var mandelmassan utbytt mot Nutella också, i alla fall i mina två små semlor. Väldigt smarrigt!
(Två semlor säger du? Funkar det verkligen med viktklubb.se? Jodå. Om man råkar promenera över två timmar samma dag och dessutom springer en timme så kan man äta både semlor, mackor, stor middag och dricka saft. Så de så!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar