Hopplöst sist. Och först.

Igår var det StockholmsBussmästerskap i bowling på Marions Gastro Diner. Vi var åtta personer som gjorde upp om titeln - jag, min far, IT-chefen Jonas och chaufförerna Micke, Berra-Boy, Micke 2, Jonny och Janne-Banan. Fina priser stod på spel och vi hade även en deltävling som gick ut på att gissa vinnaren.

Jag har alltid tyckt att jag är bra på bowling, jag har det i generna brukar jag säg. Det sista är sant. Det första är falskt. Jag var inte bra, inte bra alls. Hur mycket jag än siktade åt vänster så åkte det där j-la klotet likt förbenat åt höger och ner i rännan. Men generna är det inget fel på. Duds kammade hem hela rasket (nästan lite oförskämt av chefen, är det inte?) och avslutade elegant med fyra strikes i rad. Berra-Boy kom på en hedrande andra plats.

Själv kom jag då sist i den officiella klassen men vann föga överraskande damklassen. Inga priser delades dock ut i den. Jonas, som inte vågade annat än att gissa på svärfar som vinnare, var ensam vinnare i den deltävlingen.

Sedan käkade vi i restaurangen och efter maten ville jag falla död ner. Aldrig mera mat. Men gärna bowling.