Sara var sjuk idag så jag och flickorna fick springa morgonrundan på egen hand. Slumrade till efter frukosten med ett Reka-täcke på magen och hade i ärlighetens namn inte alls lust att ge mig ut i dimman och springa. Men iväg kom vi i alla fall.
Efter insikten på Hässelbyloppet om att jag måste utmana mig själv mer under mina vardagsrundor så hade jag i bakhuvudet att försöka tuffa på lite snabbare än vanligt. Lite. Tidig morgontimme är inte tillfället för rekord eller stora utmaningar. Men efter första kilometern i härligt, lätt nedförslut så var hastighetsmätaren satt, och sen var det bara att köra. Det gick verkligen oväntat bra. Visst var det ansträngande, men inte så att det blev obehagligt på något sätt. Jag andades till och med hyfsat normalt och kände mig stark, snabb och snygg. Och Reka gjorde ett alldeles förträffligt dragjobb. Tappade tempo någon kilometer i skogen när det gick brant nedför i kombination med lera och rötter, och sedan rätt mycket uppför, men kom igen och avslutade bra. Fick ihop 8,3 kilometer och en ny mycket trevlig runda att lägga på minnet.
Efter denna mycket bra start på dagen längtar jag nu till eftermiddagens klättring. Sedan förra veckan har jag tänkt en hel del på vad som händer i mitt huvud på väggen. Är det verkligen så att jag ger upp för att jag är för trött i armarna eller är det för att jag inte vågar riktigt? Blir tröttheten en ursäkt för att få komma ner på stadig mark? Det känns inte helt omöjligt, för jag borde ha betydligt mer att ge i styrka än vad jag hittills har visat. Istället för att säga till mig själv att jag orkar, kanske jag borde fokusera på att jag vågar! Vågar jag så orkar jag. Hur svårt eller läskigt kan det vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar