Jag var runt 10 år och skulle gå på bio med mamma i Sollentuna. Vi hade tillsammans läst boken om den fantastiska lilla grisen Wilbur och nu hade den kommit på bio. Så självklart skulle vi se den. Medan vi satt utanför salongen och väntade kom en tjej jag kände, som var ett år äldre än mig. Hon skulle också gå på bio med sin mamma, men de skulle se den häftiga filmen Strul med Björn Skifs.
Plötsligt kändes ingenting bra längre. Jag kände mig töntig och dum och hela glädjen med att se fantastiska Wilbur var borta. Mamma verkade förstå vad som hände och frågade om jag ville byta film, men det ville jag ju egentligen inte. Om vi ändå gjorde det eller inte minns jag inte.
Det jag minns är känslan i magen, hur allting bara knöt sig. Och jag kände samma sak när det här minnet dök upp, och jag känner samma sak nu när jag skriver om det. Det är så otroligt ledsamt.
Jag önskar att jag hade varit tuffare som barn. Att jag hade varit stolt över att se fantastiska Wilbur trots att Strul var häftigare. Att jag inte hade brytt mig om vad andra tyckte. Jag önskar att jag inte hade känt det som att jag svek mamma genom att först tycka det var jättekul att se fantastiska Wilbur och sedan inte våga stå för det när en jämnårig kompis dök upp. Sorgligt och obehagligt.
Det är skönt att den tiden är förbi. Visst händer det fortfarande ibland att jag reagerar på ett sätt som får mig att skämmas över mig själv, men oftast vågar jag vara den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar